Premiär för Anna, Hanna och Johanna.

Var på premiären av Anna, Hanna och Johanna igårkväll. En svår föreställning att recensera. Jag brukar försöka skriva några kloka saker men den här gången är det svårt. Det går nog inte att komma ifrån att det blir rörigt. Boken är lång och sträcker sig över tre generationers kvinnor i en familj. Jag hade god nytta av att jag helt nyss läst boken.

Försökte fråga runt lite i pausen, sådana som inte läst boken. Fick intrycket att det tyckte det var lite hackigt och att det gick väldigt fort. Skådespelarinsatserna var riktigt bra, fascinerande hur de kan ha en 4-5 roller per man och kunna skifta i dem. En del starka scener gjorde att jag grät i stort sett hela första akten, men jag förstod att jag var ensam om det. Kanske boken i färskt minne hjälpte till. Däremot när det var slut och vi lämnade salen, då var vi många som storgrät. Gripande alltså, kvinnoöden är ju ofta det. Jag tyckte med andra ord att det här var bra. Därmot är jag tveksam till om man tycker det om man inte läst boken.

Ska bli spännande att läsa recensionerna i tidningarna och se vad förståsigpåarna säger!!

Ranelid genomliden.

Att smaken är som baken vet vi sedan vi är små. Ändå blev jag förvånad när jag med stor iver gav mig på David Puma och drottning Silvia. Det var som att springa rätt in i en tegelvägg. Jag har stångat huvudet blodigt. Denne Ranelid som jag förut haft vissa åsikter om endast på grund av utseendet och uttalande (en så usel människa är jag) han levde upp till mina fördomar. Boken är på 416 sidor jag kollade det allt för ofta i början. Undrade åtskilliga gånger om kan komma till boktjejerna som läst samma och säga tyvärr, jag har inte läst klart den... Klart man kan, skulle säkert tillföra en del i diskussionen. Jag är helt övertygad om att några kommer vara hänförda. Någonstans kan jag se det, förstår ni... men det tilltalar inte mig. Det tog över 200 sidor att få flyt i läsningen, jag har lidit.

Nu ska jag kasta mig över Marianne Fredrikssons Anna, Hanna och Johanna istället. Den sätter Regionteater Väst upp som teater och jag ska se den nu i januari. Har 14 dagar på mig att bli färdig, så har jag läst den när jag går på premiären.

Det är något att se fram emot, kanske än mer nu, när Ranelid är genomliden.