En mentor skulle alla ha!

Åt en lunch med min mentor igår. Jag hade förberett 5 frågor som vi skulle prata utifrån. Inga konkreta revolutionerande frågor, mer generella. Hur vet man? hur kan man? vad ska man förstå? Konkreta exempel radade jag upp för att förklara hur frågorna väckts hos mig. Efter samtalet var jag lugnare och betydligt tryggare. Det gör ingen skillnad i de faktum att det är katastroftråkigt att nämnden ska spara och att vi måste jobba med det. Det reducerar däremot min egna känsla av otillräcklighet, där mycket grundar sig.

Efter samtalet fick jag klart för mig att jag kan organisationen, åtminstone så mycket som förväntas. Jag kan strukturen, vilka som är ansvariga och framförallt vet jag vem jag ska fråga eller hänvisa till. Jag trodde av någon anledning att jag skulle kunna mycket mer. Man lär sig efter hand. Det tar minst en mandatperiod att förstå hur saker fungerar har jag hört, flera gånger. Det verkar stämma.

Vi pratade om maktfullkomlighet, om glöd och gräsrötter och vi pratade om politikerpåverkan. Eller saknaden av den. När man börjar gör man det för man tror man kan påverka, sakta upptäcker man att det inte är så lätt. Vi pratade om varför och hur. Hur man ändå kan vara med och påverka och varför det är trögt i processen. Vad det finns för kontrollpunkter. Hur man tar hjälp av andra när handlingarna innehåller sådant men är fundersam över. Vad man har för ansvar och vad man inte kan ta ansvar för. Vi pratade om allmänhetens syn på politiker. Jag har ett problem i att jag tar allt personligt. Vi pratade om det, det var skönt, avlastande på något vis.

Jag kom 3 minuter sent till mötet, men det fick det vara värt. Jag kände mig bra mycket lugnare och säkrare i min roll. Funderar inte i dagsläget på att hoppa av i alla fall. Då har vi ändå inte pratat om så märkvärdiga saker...men betydelsefulla för mig. Vilken tur jag kom mig för att fråga honom om han ställde upp som mentor, å vilken tur att han sa ja! En mentor skulle alla ha!