Åt en lunch med min mentor igår. Jag hade förberett 5 frågor som vi skulle prata utifrån. Inga konkreta revolutionerande frågor, mer generella. Hur vet man? hur kan man? vad ska man förstå? Konkreta exempel radade jag upp för att förklara hur frågorna väckts hos mig. Efter samtalet var jag lugnare och betydligt tryggare. Det gör ingen skillnad i de faktum att det är katastroftråkigt att nämnden ska spara och att vi måste jobba med det. Det reducerar däremot min egna känsla av otillräcklighet, där mycket grundar sig.
Efter samtalet fick jag klart för mig att jag kan organisationen, åtminstone så mycket som förväntas. Jag kan strukturen, vilka som är ansvariga och framförallt vet jag vem jag ska fråga eller hänvisa till. Jag trodde av någon anledning att jag skulle kunna mycket mer. Man lär sig efter hand. Det tar minst en mandatperiod att förstå hur saker fungerar har jag hört, flera gånger. Det verkar stämma.
Vi pratade om maktfullkomlighet, om glöd och gräsrötter och vi pratade om politikerpåverkan. Eller saknaden av den. När man börjar gör man det för man tror man kan påverka, sakta upptäcker man att det inte är så lätt. Vi pratade om varför och hur. Hur man ändå kan vara med och påverka och varför det är trögt i processen. Vad det finns för kontrollpunkter. Hur man tar hjälp av andra när handlingarna innehåller sådant men är fundersam över. Vad man har för ansvar och vad man inte kan ta ansvar för. Vi pratade om allmänhetens syn på politiker. Jag har ett problem i att jag tar allt personligt. Vi pratade om det, det var skönt, avlastande på något vis.
Jag kom 3 minuter sent till mötet, men det fick det vara värt. Jag kände mig bra mycket lugnare och säkrare i min roll. Funderar inte i dagsläget på att hoppa av i alla fall. Då har vi ändå inte pratat om så märkvärdiga saker...men betydelsefulla för mig. Vilken tur jag kom mig för att fråga honom om han ställde upp som mentor, å vilken tur att han sa ja! En mentor skulle alla ha!
7 kommentarer:
Simone, det här vill vi veta mer om. Jag blir så glad när jag läser det. Du borde samla dina texter på det här temat till en liten handbok för förtoendevalda. Jag tror att vi är många som tänker likadant men inte vågar säga något, av rädsla för att verka dumma. Men så blir det ju förfärligt många avhopp i politiken också. Samla ihop texterna, snälla du.
Anders, den tanken tål att tänka på förstås, fast jag har ju bara frågor än:-) Förvånande att det inte finns en handbok. Förvånande att vi inte har ett automatiskt mentorsystem. Om jag börjar med att smala ihop frågorna för att minnas dem får vi se vart det tar vägen.
Ett tips är ju ändå att prata med era förtroendevalda. Jag skulle uppskatta om "vana" då och då hörde av sig och frågade hur det går. På gruppmöten är det alltid skarpt läge och inte tid till de här...
Vilken intressant blogg!
Kika in på I Love Travel för reseinspiration.
Ha en bra dag!
Ja, en bra mentor skulle man önska att fler hade. Ibland tror jag man måste väcka tanken på mentorskap hos många!
Det kan nästan vara som en handledare även om det inte riktigt är samma sak!
Ulla
Jättebra tankar. Jag önskar att alla som engagerar sig skulle få en mentor. Kanske ska det vara någon som inte är för nära, utan från en annan kommun eller åtminstone någon som inte är aktiv längre? Det finns så många goda intentioner men det kommer inte alltid till verklighet. Vi har diskuterat mentorer, men det har runnit ut i sanden.
Ulla, ja absolut, en typ av handledning blir det ju.
Anna-Lena, Jag fattar inte att inte alla nya kräver det... Så mycket som jag funderat och stångat pannan, tänk att inte få ventilera det med någon.
Jag har ju valt en person med stort kunnande, en person som jag tyckte om som politiker innan jag blev aktiv och som jag tror på. Jag kunde bett dig men känner att vi är för nära därför har du säkert en poäng i att ett visst avstånd är bra.
"Bloggvännen Anders Nilsson har gjort det igen" http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1732&blogg=30248
Eva :)
Skicka en kommentar