De viktiga samtalen.

En sak har jag klart för mig, ska vi vinna valet är samtal nödvändigt. Inte bara med andra utan också att vi pratar med varandra inom partiet. Jag var förutseende och skaffade mig en mentor. Hur sjutton gör andra? Jag är säker på att behovet finns. Efter årsmöte och ommöbleringar har jag haft flera personliga tvivel. Vilken blir min roll i detta? Hur agerar jag? Hur blir det bra, hur gör jag rätt? Vad förväntas av mig när jag uppenbarligen klättrat på listan? Frågorna var många, svaren likaså. Eller svar och svar, det finns inget facit, det som är rätt och riktigt för mig behöver inte vara det för någon annan. Du tänker för mycket säger min mentor när jag blir ledsen, rannsakar och tar åt mig. Så är det säkert, men sådan är jag, hur gör man då? Jag är jag, kan inte ändra min personlighet för att passa in.
Då är det skönt med de här samtalen. Trots att ingen fundering är borta, inget problem löst så känns det lättar. Lättare att andas, jag kände mig rätt nedtryckt, skönt att räta på ryggen igen.
Nu har jag nästan ett helt år att känna efter, vara lyhörd och fatta rätt beslut. Under tiden kommer jag behöva fler samtal, jag är lyckligt lottad som har någon att ta dem med!

Prat i en oas.

Vilken OAS! Utbrast min mentor när vi möttes på Yerba. Jo jag vet;-) Tyckte det var en brist att han inte varit där. Skönt att den är åtgärdad. Nu skulle han gå dit igen med den, och den och den... kanske med frun föreslog jag. Han lovade det. Som vanligt var det givande. Även om jag långt ifrån får de svar jag vill ha. Det hamnar tillbaks på vad jag vill, vilken ambitionsnivå man förväntas ha o s v. lagom är bäst verkar vara ett motto jag har svårt att falla in under. Kanske blev jag ännu mer tveksam till min roll nu. Ska jag verkligen vara politiker. Jag tycker så himla mycket är viktigt och när responsen uteblir blir jag rastlös och förvirrad. Mycket, mycket gav det här mötet att tänka på. Kanske löser det sig självt nästa mandat, jag kanske inte ens blir tillfrågad om något nämndarbete.

Vi hann med alla mina åtta punkter. De flesta med rätt rejäla utsvävningar. Tror inget blev lättare, han är brutalt ärlig. Vi har bestämt så. Jag fick vänt och ventilerat det mesta. En del funderar jag vidare på, annat släpper jag.

Avslutade lunchen med att åka till Nisses och köpa tre "Magnus" (solhatt) de ska fullända min upphöjda rabatt som maken lägger sten på här lite senare. Nu väntar jag på maken och senare går jag till syster yster för att prata Hohaj. Där sitter vi säkert på altanen, det blir mycket prat i olika oaser idag.

Bästa dagen!

Snart ringer brorsan och väcker mig;-) Då ska vi åka och hämta sten. Behöver singel och täcka vissa rabatter. Vi fortsatte i helgen att göra om på framsidan. Det var maken som grävde och flyttade rabattkanter, jag drack kaffe. På vår bil finns inget drag och vi har för all de ingen kärra heller... Men jag har en bror som hjälpt mig med samma sak flera gånger förut. Det känns bra!

Bra känns också att jag ska få ur mig allt jag funderar på när jag träffar min mentor. Som om inte det är nog är det dessutom bokjunta ikväll. Så himla härligt! Sista träffen innan sommaren. Känns lite vemodigt men klart att även vi behöver sommarlov. Den bok vi ska läsa under sommaren kommer någon få välja ikväll. Inte många kvar nu som inte valt första gången. Sedan börjar vi om. Med stickans hjälp får alla välja var sin gång....Boken vi pratar om idag har jag valt. Hohaj. Ska bli spännande att se vad de andra tyckt. Vad de reagerat på osv. Hohaj skiljer sig från de övriga böcker vi läst ihop. En bra dag väntar mig med andra ord.
Kanske den bästa.

Min stackars mentor!

Imorgon ska vi äta lunch igen, min mentor och jag. Jag är djupt tacksam att han avsätter tid åt mig. Just nu är det mycket som snurrar i huvudet på mig. All turbulens på lokalplanet, vem har gjort upp med vem och varför? Jag har massor av frågor. EU-valet, arbetet och reflektioner efteråt. Vad vi gjorde, hur och varför. Jag har massor att säga.

Desutom min egen roll som politiker. I takt med att jag lär mig blir det också svårare. Hur går man vidare? Hur behåller man glöden? Hur hanterar man att upplevas som ett hot av andra? Hur aktiv är det okej att vara? När intresse krockar med politiken,byter man nämnd eller intresse?

Riksplanet, katastrof verkar hota inför nästa val hur hanterar man det? Jag kan konstatera att som sist får jag notera stolparför att få med mina viktigaste funderingar. Det blir inte mycket över till småprat. Så mycket jag förväntar mig att han ska kunna svara på. Inte helt lätt att leva upp till. Jag är pratsugen och förvirrad, det drabbar min stackars mentor!

En mentor skulle alla ha!

Åt en lunch med min mentor igår. Jag hade förberett 5 frågor som vi skulle prata utifrån. Inga konkreta revolutionerande frågor, mer generella. Hur vet man? hur kan man? vad ska man förstå? Konkreta exempel radade jag upp för att förklara hur frågorna väckts hos mig. Efter samtalet var jag lugnare och betydligt tryggare. Det gör ingen skillnad i de faktum att det är katastroftråkigt att nämnden ska spara och att vi måste jobba med det. Det reducerar däremot min egna känsla av otillräcklighet, där mycket grundar sig.

Efter samtalet fick jag klart för mig att jag kan organisationen, åtminstone så mycket som förväntas. Jag kan strukturen, vilka som är ansvariga och framförallt vet jag vem jag ska fråga eller hänvisa till. Jag trodde av någon anledning att jag skulle kunna mycket mer. Man lär sig efter hand. Det tar minst en mandatperiod att förstå hur saker fungerar har jag hört, flera gånger. Det verkar stämma.

Vi pratade om maktfullkomlighet, om glöd och gräsrötter och vi pratade om politikerpåverkan. Eller saknaden av den. När man börjar gör man det för man tror man kan påverka, sakta upptäcker man att det inte är så lätt. Vi pratade om varför och hur. Hur man ändå kan vara med och påverka och varför det är trögt i processen. Vad det finns för kontrollpunkter. Hur man tar hjälp av andra när handlingarna innehåller sådant men är fundersam över. Vad man har för ansvar och vad man inte kan ta ansvar för. Vi pratade om allmänhetens syn på politiker. Jag har ett problem i att jag tar allt personligt. Vi pratade om det, det var skönt, avlastande på något vis.

Jag kom 3 minuter sent till mötet, men det fick det vara värt. Jag kände mig bra mycket lugnare och säkrare i min roll. Funderar inte i dagsläget på att hoppa av i alla fall. Då har vi ändå inte pratat om så märkvärdiga saker...men betydelsefulla för mig. Vilken tur jag kom mig för att fråga honom om han ställde upp som mentor, å vilken tur att han sa ja! En mentor skulle alla ha!