En mentor skulle alla ha!

Åt en lunch med min mentor igår. Jag hade förberett 5 frågor som vi skulle prata utifrån. Inga konkreta revolutionerande frågor, mer generella. Hur vet man? hur kan man? vad ska man förstå? Konkreta exempel radade jag upp för att förklara hur frågorna väckts hos mig. Efter samtalet var jag lugnare och betydligt tryggare. Det gör ingen skillnad i de faktum att det är katastroftråkigt att nämnden ska spara och att vi måste jobba med det. Det reducerar däremot min egna känsla av otillräcklighet, där mycket grundar sig.

Efter samtalet fick jag klart för mig att jag kan organisationen, åtminstone så mycket som förväntas. Jag kan strukturen, vilka som är ansvariga och framförallt vet jag vem jag ska fråga eller hänvisa till. Jag trodde av någon anledning att jag skulle kunna mycket mer. Man lär sig efter hand. Det tar minst en mandatperiod att förstå hur saker fungerar har jag hört, flera gånger. Det verkar stämma.

Vi pratade om maktfullkomlighet, om glöd och gräsrötter och vi pratade om politikerpåverkan. Eller saknaden av den. När man börjar gör man det för man tror man kan påverka, sakta upptäcker man att det inte är så lätt. Vi pratade om varför och hur. Hur man ändå kan vara med och påverka och varför det är trögt i processen. Vad det finns för kontrollpunkter. Hur man tar hjälp av andra när handlingarna innehåller sådant men är fundersam över. Vad man har för ansvar och vad man inte kan ta ansvar för. Vi pratade om allmänhetens syn på politiker. Jag har ett problem i att jag tar allt personligt. Vi pratade om det, det var skönt, avlastande på något vis.

Jag kom 3 minuter sent till mötet, men det fick det vara värt. Jag kände mig bra mycket lugnare och säkrare i min roll. Funderar inte i dagsläget på att hoppa av i alla fall. Då har vi ändå inte pratat om så märkvärdiga saker...men betydelsefulla för mig. Vilken tur jag kom mig för att fråga honom om han ställde upp som mentor, å vilken tur att han sa ja! En mentor skulle alla ha!

Min stackars mentor!

Imorgon ska vi äta lunch igen, min mentor och jag. Jag är djupt tacksam att han avsätter tid åt mig. Just nu är det mycket som snurrar i huvudet på mig. All turbulens på lokalplanet, vem har gjort upp med vem och varför? Jag har massor av frågor. EU-valet, arbetet och reflektioner efteråt. Vad vi gjorde, hur och varför. Jag har massor att säga.

Desutom min egen roll som politiker. I takt med att jag lär mig blir det också svårare. Hur går man vidare? Hur behåller man glöden? Hur hanterar man att upplevas som ett hot av andra? Hur aktiv är det okej att vara? När intresse krockar med politiken,byter man nämnd eller intresse?

Riksplanet, katastrof verkar hota inför nästa val hur hanterar man det? Jag kan konstatera att som sist får jag notera stolparför att få med mina viktigaste funderingar. Det blir inte mycket över till småprat. Så mycket jag förväntar mig att han ska kunna svara på. Inte helt lätt att leva upp till. Jag är pratsugen och förvirrad, det drabbar min stackars mentor!

kunskap och viljan att veta.

Nyfiken är troligen en bra beskrivning på mig. Jag vill lära, jag avskyr att inte ha koll jag blir arg om jag inte förstår. Annat var det under ungdomen då jag skulle gå i skola, inte var det särskilt kul, inspirerande eller intressant. I vuxen ålder har jag läst in en del kurser och utbildningar som gett betyg, och annat som gett certifikat eller intyg. Nu är det dags igen, i december förra året började jag en ledarskapsutbildning som löper över ett helt år. Där är det nu dags för andra träffen och jag är mycket nyfiken på vad dessa dagar ska ge. Ledare för kursen är Barbro Mellberg och när jag googlade på det namnet innan kursstart blev jag ännu mer inspirerad att läsa. Att gå en utbildning för någon som VET hur det är att vara ledare i en idéburen organisation är något helt annat än att gå kurs för chefer som passar varsomhelst....  Att arbeta i en förening som anställd är annorlunda och kräver andra saker.
Jag kommer matchas med en mentor och på hemmaplan få ett bollplank, känns helt fantastiskt. Spännande också att se vad för typ av mentor jag behöver. Eftersom jag är ett yrväder inbillar jag mig alltid att jag behöver stöd av någon som är min totala motsats, lugn som en filbunke alltså. Tänk om det inte är så.... Som sagt spännande. 

Mer kurser blir det nu i vår. Jag blev antagen till Ljungskile Folkhögskola och en kurs för Journalistiskt skrivande, en distanskurs som håller på hela våren. Första uppgiften inlämnad ikväll. Det var snarare onödigt spännande......
 

Sedan får jag just nu lärdom av andra skäl, lärdom jag kunde varit utan men det är säkert nyttigt. 

Jag lär mig att se hierarkier och jag ser hur makt förblindar, fördummar och förfegar. Har du en position att bevaka är det lätt att tiga still istället för att ta en fight, bäst att vara tyst och behålla positionen. För mig är det obegripligt när jag möts av uppmanigar som - hen missförstod saken men har nu förstått det, är du bara lugn ett tag går det över. Lugn, jo jag är lugn, helt lugn. Ser lugnt på hur människor inte står upp för andra, ser hur korthuset faller samman. När nya makthavare ondgör sig över den struktur som fanns förut med maktfullkomlighet, är de helt blinda över sin egen roll i samma spelplan. Blinda över hur de spelar, hur de själva är maktfullkomliga, blinda för den härskarteknik de använder och blinda för de stövlar som trampar ner människor som inte riktigt följer det snören som ledaren drar sina marionetter i. Kunskap är aldrig tung att bära, erfarenheter är ibland tunga att få, men man lär sig förhoppningsvis alltid något.
Jag är tacksam att jag inte stannat i gamla normer. Tacksam att jag inte säger så har vi alltid gjort. Inte hänvisar till att det var bättre förr. Jag är glad att jag fortfarande söker kunskap och har viljan att gå framåt, följa tiden och utvecklingen, att jag orkar utvecklas och har en stark vilja att veta. 

De viktiga samtalen.

En sak har jag klart för mig, ska vi vinna valet är samtal nödvändigt. Inte bara med andra utan också att vi pratar med varandra inom partiet. Jag var förutseende och skaffade mig en mentor. Hur sjutton gör andra? Jag är säker på att behovet finns. Efter årsmöte och ommöbleringar har jag haft flera personliga tvivel. Vilken blir min roll i detta? Hur agerar jag? Hur blir det bra, hur gör jag rätt? Vad förväntas av mig när jag uppenbarligen klättrat på listan? Frågorna var många, svaren likaså. Eller svar och svar, det finns inget facit, det som är rätt och riktigt för mig behöver inte vara det för någon annan. Du tänker för mycket säger min mentor när jag blir ledsen, rannsakar och tar åt mig. Så är det säkert, men sådan är jag, hur gör man då? Jag är jag, kan inte ändra min personlighet för att passa in.
Då är det skönt med de här samtalen. Trots att ingen fundering är borta, inget problem löst så känns det lättar. Lättare att andas, jag kände mig rätt nedtryckt, skönt att räta på ryggen igen.
Nu har jag nästan ett helt år att känna efter, vara lyhörd och fatta rätt beslut. Under tiden kommer jag behöva fler samtal, jag är lyckligt lottad som har någon att ta dem med!

Behåll era konflikter för er själva.

Energitjuvar ska man akta sig för, gäller såväl människor som företeelser. Livet består av allt för många saker som kräver energi ändå. Jag känner att det pockar på uppmärksamhet, men tänker inte fånga bollen. Osämjor mellan andra människor t.ex, har jag inget med att göra. Jag tar ställning i de fall jag är inblandad eller ser mig ha anledning att göra det, annars avstår jag gärna. Du lyssnar för mycket säger min mentor, ska försöka stänga av ännu mer då... Ändå smyger de sig in i vardagen, det ger lite magont och långa samtal med maken. Det förekommer ställningskrig omkring mig. Det är folk med stora ambitioner och vassa armbågar. Det är kränkta människor med mindre vassa armbågar men slipade tungor. Det manövreras, talas och viskas, ibland visas öppet förakt, men sällan sägs något rakt och ärligt. Jag som är en nästan löjligt rak människa har svårt för detta.
Jag pratar om hur jag upplever det politiska klimatet.
För inte så längesedan trodde jag alla var med i politiken för att göra sitt bästa och driva det man tror på. Jag menade att det gjorde att alla oavsett politisk färg var värda respekt. Jag är inte längre lika säker på det, ibland får jag fråga mig vad som driver människor att vilja arbeta politiskt, jag förstår det inte helt enkelt. Jag vet mitt eget kall, men är det lika för alla?
Jag tvivlar.
Jag vägrar att bli inföst i ett fack eller en falang. Jag är inte höger, vänster, eller mitten, jag är inte av hävd emot eller för vissa saker. Jag tänker alltid noga, undersöker, tar reda på och när jag tänkt, ja då tänker jag ett varv till.
Jag älskar inte alla, alla älskar inte mig. Det är helt okej, grejen är att man som vuxen ska kunna hantera det. Jag kan umgås och vistas i samma lokal som människor jag inte tycker speciellt bra om. Jag tillåter mig att inte ödsla energi på den känslan, det går utmärkt att låta bli att tycka ibland. Jag tar gärna en politisk debatt. Jag tycker och tänker gärna, men när det kommer till att tycka och tänka om andra då avstår jag. Jag har mina uppfattningar klara och de är mina. Önskar att fler kunde komma fram till det och inte sprida sina åsikter till alla som vill lyssna. Tycker synd om de som är nya och inte riktigt vet vilket ben de ska stå på. Man måste nog vara lite sär om man ska orka var med i politiken, tänker jag. Jag tänker också att alla någon del av livet borde ägna sig åt politik. Sist men inte minst tänker jag att jag orkar nog så länge jag tycker det är roligt, så länge jag lär mig något och så länge jag tror att jag kan påverka. Men vet ni, era inbördes konflikter, dem får ni behålla för er själva.

Bästa dagen!

Snart ringer brorsan och väcker mig;-) Då ska vi åka och hämta sten. Behöver singel och täcka vissa rabatter. Vi fortsatte i helgen att göra om på framsidan. Det var maken som grävde och flyttade rabattkanter, jag drack kaffe. På vår bil finns inget drag och vi har för all de ingen kärra heller... Men jag har en bror som hjälpt mig med samma sak flera gånger förut. Det känns bra!

Bra känns också att jag ska få ur mig allt jag funderar på när jag träffar min mentor. Som om inte det är nog är det dessutom bokjunta ikväll. Så himla härligt! Sista träffen innan sommaren. Känns lite vemodigt men klart att även vi behöver sommarlov. Den bok vi ska läsa under sommaren kommer någon få välja ikväll. Inte många kvar nu som inte valt första gången. Sedan börjar vi om. Med stickans hjälp får alla välja var sin gång....Boken vi pratar om idag har jag valt. Hohaj. Ska bli spännande att se vad de andra tyckt. Vad de reagerat på osv. Hohaj skiljer sig från de övriga böcker vi läst ihop. En bra dag väntar mig med andra ord.
Kanske den bästa.

Prat i en oas.

Vilken OAS! Utbrast min mentor när vi möttes på Yerba. Jo jag vet;-) Tyckte det var en brist att han inte varit där. Skönt att den är åtgärdad. Nu skulle han gå dit igen med den, och den och den... kanske med frun föreslog jag. Han lovade det. Som vanligt var det givande. Även om jag långt ifrån får de svar jag vill ha. Det hamnar tillbaks på vad jag vill, vilken ambitionsnivå man förväntas ha o s v. lagom är bäst verkar vara ett motto jag har svårt att falla in under. Kanske blev jag ännu mer tveksam till min roll nu. Ska jag verkligen vara politiker. Jag tycker så himla mycket är viktigt och när responsen uteblir blir jag rastlös och förvirrad. Mycket, mycket gav det här mötet att tänka på. Kanske löser det sig självt nästa mandat, jag kanske inte ens blir tillfrågad om något nämndarbete.

Vi hann med alla mina åtta punkter. De flesta med rätt rejäla utsvävningar. Tror inget blev lättare, han är brutalt ärlig. Vi har bestämt så. Jag fick vänt och ventilerat det mesta. En del funderar jag vidare på, annat släpper jag.

Avslutade lunchen med att åka till Nisses och köpa tre "Magnus" (solhatt) de ska fullända min upphöjda rabatt som maken lägger sten på här lite senare. Nu väntar jag på maken och senare går jag till syster yster för att prata Hohaj. Där sitter vi säkert på altanen, det blir mycket prat i olika oaser idag.

Totalt rättslös som fritidspolitiker?

Ännu en utbildningsdag för nya ledamöter i fullmäktige är avverkad. Det är sannerligen mastodontpass de sätter oss på. Glad om jag kommer ihåg en tredjedel av vad som sagts på alla föresläsningar. Hoppas det lagrats på platser i hjärnan som börjar klinga lite när det är dags att veta eller känna igen. Ett av föredragen skakade mig djupt igår. Ja det till och med skrämde mig. Måste prata med min mentor om detta, men jag börjar med att få det på pränt.
Revisionen talade om sin roll. De talade om sitt uppdrag och om att de förtroendevalda har auktoriserade till hjälp, det är ett samspel. Det finns riktlinjer för hur och vad man granskar. Man snuddade lite vid det personliga ansvaret men inte alls så som jag önskat, jag tror nämligen inte många har det klart för sig. Nej här tryckte man på det kollektiva ansvaret. Man berättade också om hur man kan reservera sig mot beslut.
Efter den passusen kände jag mig helt lamslagen.

Att reservera sig betyder absolut ingenting!
Om man reserverar sig, ska man styrka med dokument att beslutet som fattats strider mot något. En förordning, ett mål, en lag, att det blir tjänstefel eller på annat sätt äventyrar något.

Så fullkomligt meningslöst allt plötsligt blev. Jag som varit stolt över att jag såg bristerna i beslutet om inre hamnen och reserverade mig. Skulle det leda till något rättsligt spelar det inte någon som helst roll, jag är lika skyldig.

Detta för att man inte av ideologiska skäl ska reservera sig mot allt (typ) man ska inte kunna driva partipolitik genom att reservera sig sa dom.
Med andra ord är det ett sätt för oppositionen att säga till folket att vi höll inte med i den och den frågan. I övrigt är det totalt tandlöst. Det jag trodde var mitt bästa rättesnöre får mig istället att fundera på om man som fritidspolitiker är totalt rättslös?

Fawlty Tower i Stockholm.

Dagarna 3 i huvudstaden ger och tar energi. Utbildningen jag går känns redan initialt som guld värd. Vi är många som har samma förutsättningar och förstår varandras situation. De coachsamtal vi har i smågrupper får rummet att lyfta lite. Det är nerv, oro, spänning, energi och värme. Jag tror och hoppas att vi alla växte lite, jag gjorde det i alla fall. Nu blir det en spännande väntan på vad för sorts mentor jag ska matchas med. Ung snygg i uniform tänkte jag mig ;)  Nä skämt åt sidor, det finns tydliga sidor hos mig som behöver stärkas, helt otippade sidor.
Andra helt otippade saker var hotellet, det hette bestämt Globen men var lite mer som Fawlty Tower. Visserligen bygger de i området så en del är ursäktat men bara grejen att det är näst intill omöjligt att finna entrén är ju lite spännande. I första rummet blev jag stående en lång stund innan jag till slut ringde receptionen och erkände att jag inte kunde tända ljuset.... Skämskudde.. Men när personal väl kom sa de -här kan du inte bo, vi drog ur alla proppar för det brann i ljuskontakten. HOPPLA!
Nytt rum fick jag och efter att ha lagt in väskan gick jag till centrum för att möta upp en god vän för mat och bio. På hotellet igen stöp jag i säng, jag tyckte det var kallt men men.... Så blev det en natt där jag frös som en hund. Försökte på alla sätt förstå hur jag skulle få varmare men gick bet. Som tur var fanns extratäcke så det tog jag och bara näsan förfrös. På morgonen när nyckeln skulle förnyas bad jag dem höja värmen, men jag fick istället ett annat rum. Tre rum på mindre än ett dygn, bra jobbat eller....
Frukosten ytterligare en dag senare hör jag mina kollegor som frusit, haft dubbla täcke, hål i väggarna, översvämning på toaletten,, två av dem har fått byta rum mitt i natten. När vi pratar om detta lägger sig bordet intill i samtalet, de hade inte varit lika förslagna utan sovit med kläder på, för den ena hade tvn brunnit upp. Missförstå mig rätt, det har varit jättebra, men nog är det lite märkligt.....
Onödigt spännande som jag brukar säga.

Politiskt ansvar förtar lusten och glöden.

Igår med posten kom det ett tilläggsmaterial för nämndmötet idag. Hur spar vi de miljoner fullmäktige säger att vi ska göra. Jag blir helt matt. Så otroligt tungt och tråkigt. Hur sjutton orkar personalen? Gång på gång måste de skriva och förklara vilka konsekvenser det blir om man tar bort det ena och det andra. Nu har man nått så långt att möjlighet att slimma eller osthyvla är borta, nu snackar vi nedläggning, borttagning av verksamheter. Det i sin tur innebär att det får stor påverkan på målen som är uppsatta efter fullmäktiges krav. En ekvation som inte går ihop alltså.

Kan kommunen lägga ner egen verksamhet? Jo jag vet att det är praktisktmöjligt men om man tittar på konsekvenserna borde det vara förbjudet. Föreningar som sysselsätter massor av ungdomar t.ex. ska de ha mindre anslag? Anläggningarna ska de rent av stängas? Externa verksamheter kommer att få förhandla för sitt liv, alla är hårt pressade. Mitt i allt detta slår det mig att jag inte sett en enda notis om att den utlovade skattesänkningen inte blir av. Den kanske man anser sig ha råd med?

Jag är tacksam att jag har bett att få en mentor! Hur gör de andra?! Det är är tufft med så mycket motstridiga känslor. Jag vill inte... man måste ta ansvar.... någon måste stå för det här....hur försvarar och förklarar man och fortfarande går rakryggad. Lättast just nu hade varit att säga att nej tack politik är inget för mig...För just nu känns det så, detta är omänskligt tufft. Då har jag inte sett något än! Kan bara konstatera att för en nybörjare som mig är det svårt, det politiska ansvaret förtar lusten. Nu gäller det att hitta glöden, att tänka de smarta lösningarna och kanske växa med uppgiften. Politik är inte endast att verka fram bra förutsättningar för verksamheterna, inte bara att välja konst till offentliga lokaler, inte bara att rösta för ny idrottshall....
Politiskt ansvar det är mycket, mycket att tänka på.

Politik är så vansinnigt roligt!!

Idag har jag haft roligt! En givande dag, utan tvekan. När jag för tre veckor sedan fick kallelse till en heldag för alla som sitter i nämnd eller har annat politiskt uppdrag, ringde jag och meddelade att jag inte kunde. Herregud jag skulle ju opereras...

I veckan fick jag ställa frågan, får man ändra sig?! Det har gått bättre än jag kunnat drömma om, får jag komma?

Om jag fick! `Å så glad jag är att jag gjorde det. Maken den raringen körde bilen helt intill dörren så jag kom i bilen sedan körde han mig till Folkets Hus. Där är en okey ramp så man kommer inte, dock inte själv, jag måste ha hjälp, men ändå.

Vi var inte överdrivet många.... Jag förvånas ideligen att det finns folk med uppdrag som jag aldrig ser! De är inte med på någonting utöver uppdraget, märkligt tycker jag!

Dagens tema var, "halvtid i opposition, hur har det gått hittills?" Varje nämnd fick sedan göra en muntlig redovisning och det följdes av frågor. Otroligt intressant. Kommunen har ju varit utsatt för rena experimenten och demokratin sätts gång på gång ur spel, att personligt få höra hur nämnderna har det gav väldigt mycket.

Jag fick en del nya funderingar och jag fick så klart sagt en del om hur det känns att vara ny. Det var också väldigt mycket jag inte fick sagt, men jag kanske tar det nästa gång. Inser att jag samlat frågor på hög och borde ringa Janne, min mentor. Får väl vänta någon vecka till så jag klarar mig bättre, frågor är till för att ställas;-)

Jag ser verkligen fram emot nästa sådan här heldag, så mycket klokskap, erfarenhet, engagemang och glöd samlad på ett ställe, jag blev fylld av ny energi. Alla funderingar på att inte sitta kvar i nämnden bara försvann, det är ju det här jag vill hålla på med, Politik är så vansinnigt roligt!!