Jag jobbar alltså är jag.

Stapplade på ostadiga ben igår. Fick parkering långt från ingången till arbetsplatsen. Väl där sitter jag still, går inte med runt som jag kanske borde. Igår var jag så koncentrerad att jag glömde gå hem. Stackarn som har mig i släptåg fick sen lunch. Det var så roligt. Jag stötte på problem och när man då letar svaren är det riktigt roligt. Roligt är det däremot inte efteråt när jag kommer hem och gråter en skvätt för att det värker. Tack och lov att jag kan gå hem efter några timmar och att jag är ledig dagen därpå.

Bion igårkväll var som jag skrev en underbar historia eller egentligen förfärlig, men gestaltningen var fantastisk. Däremot var det troligen inte fantastiskt att sitta bredvid mig. Jag har ont och rör mig konstant. Först efter halva filmen hittade jag en ställning, ganska snett och då satt jag still sedan. Funderar lite på om det här jobbet varit på riktigt. Det hade aldrig gått, enkelt att konstatera. Hoppas det blir bättre det här var bara tredje gången men vem säger att det är ok, vem säger att det inte duger?? Vem avgör det? Jag har faktiskt ingen aning!!! Just nu njuter jag av att vara på jobbet även om det är aldrig så lite. Jag jobbar alltså är jag.

Avslutar med lite kärnkraft! Jag brukar ju säga att jag inte skriver det själv om någon gjort det bättre, och så är det nu!
Anna-Lenas inlägg vidgar vyerna ytterligare.