Från Försäkringskassan är inget besked, också ett besked.

Första juni har passerat. Sista juni ska jag enligt alliansens nya regelverk börja arbeta. Jag kan inte vara sjuk längre. Det finns en bortre gräns som de säger. Jag har idag 5 olika diagnoser, mot 1 när jag blev sjuk. Enligt alliansen är det lathet. Av välvilja vill de ha mig ur bidragsberoendet. Undrar hur de hanterar sina egna om de skulle bli sjuka? Kanske är det det som behövs, lite närvaro i livet, vad vet jag.

Ovissheten är tärande. Jag vet inget om vad som händer med mig om mindre än en månad. Ett tag kände jag mig hyfsat trygg.
Gunnar Axén offentliggjorde redan i mitten av april att en lagändring skulle komma för att hindra att t.ex. jag blev utförsäkrad. Men det har grusats.

Jag berättade om att min handläggare bad mig visa Gunnars löfte för att Försäkringskassan inte visste något. Jag mejlade över länken och hon bad att få skicka den till sin chef. Nu hjälper de föga att de läst vad han sagt. Det har inte kommit något besked till Försäkringskassan. Handläggaren sa när hon ringde, att hon trodde sig ha fått signaler om att beskedet skulle nå dem 15 juni. Om det är så lär det ändå bli månader utan ersättning. Vi vet alla vet hur långsamt det maskineriet mal. Ser helt plötsligt inte fram emot någon sommar.

Visst är det konstigt att när det gäller Försäkringskassan är man nöjd när man får besked att de inget vet. Jag behöver inte bäva varje dag då på ett tag. Det är kanske dags att sluta tycka synd om Försäkringskassans personal. Varför handlar de inte? Varför hörs inga protester? Jag är förvånad och börjar bli besviken. Andra yrkesgrupper protesterar när det är alvarliga fel och brister. Det är lite skrämmande att från Försäkringskassan är inget besked, också ett besked.