Som en äggsjuk höna har jag gått till brevlådan varje dag. Är det idag kallelsen till operationen kommer... Jag har inte planerat någonting i februari mars utan förbehållet att jag kanske är nyopererad och inte kan. Ingen trädgårdsmässa bokad, ingen vårresa, kort sagt fokus på operationen. Februari är slut och jag börjar bli orolig. Det resulterar i att jag igår ringer operationsplaneraren och frågar vad som händer. Jag är medveten om alla akutpatienter som förlänger väntetiden, men tänkte ändå fråga om det har en aning om när.
-Du får en tid efter vecka 14 svarar hon käckt.
Jag räknade febrilt. Vecka 14, när är det? I April! Svaret sjunker in och jag ställer nästa fråga.
-Säger du nu att jag blir opererad vecka 14? Eller säger du egentligen att jag kan bli opererad närsom helst efter vecka 14?
- Ja närsom helst efter vecka 14, vi har inte schema efter vecka 14. Först de som är före dig i kön, sedan du.
-Jag har stått i kö väldigt länge!
-Du skrevs in i kön 26 januari. De finns de som stått längre.
Det kan inte vara sant! Doktorn LOVADE 7 september att skriva in mig för operation i februari/mars.
Jag började stamma något om september men avbröts med att det får jag ta med honom. Egentligen förstår jag det, men vad ska jag ta med honom? Han kan knappast ringa dit och ändra lagda planer. Han har än en gång klantat till det och det är jag, bara jag som blir lidande. Sedan detta samtal igår har hjärnan gått på högvarv. Säkert inte särdeles konstruktivt. Det blev ingen som helst sömn i natt och nu sitter jag här matt och frustrerad. Vad i helvete ska jag ta mig till?!
Jag ringer honom... eller jag ringer en sekreterare som ger mig en telefontid om sisådär några veckor. Ja vad säger jag då då? Du är en idiot?! Hjälper mig knappast.
Jag tyckte jag hade kämpat mig ovanför ytan, att jag vågade se lite framåt. Nu sjunker jag igen. Operationen är väl en sak, men dagarna i sjukförsäkringen tar slut. Jag kanske till slut måste säga nej till operationen för jag hinner inte rehabiliteras på de dagar jag har kvar! Hjälp, plötsligt är inget givet eller självklart längre.
Kanske blev det här väl självutlämnande. Hur går det med mitt motto, "personlig men inte privat". Åt helvete förmodligen och jag orkar inte bry mig. Det går åt helvete och jag går under!
8 kommentarer:
Så väl jag känner igen det - läkare som inte ringer, läkare som skickar papper till fel ställe - om de inte slarvat bort sagda papper, kort sagt, läkare som inte gör vad de ska!
Jag skriver till dem, skulle säkert kunna ge ut en brevroman nu om jag sparat alla breven. I ett brev kan man säga allt man har på hjärtat utan att bli avbruten, för det mesta leder det ingen stans - men man får det sagt, och läkaren får reda på att han/hon ställt till det för mig.
Margaretha
Simone, jag lider med dig, det är förfärligt. Inte för att det hjälper dig men precis samma sak hände oss, dels dottern inför skolstarten och dels mig efter 9 månaders väntan på ortopedisk behandling. Bägge gångerna fick vi söka privat läkare för att få remissen till operation och då blev det gjort på mindre än två veckor för mig och en månad för dottern.
Det är nåt som är fundamentalt fel i NU-sjukvården när sådana fall som ditt och mitt är så vanligt.
Förstår att det är nedslående och en total hopplös känsla.
Men jag VET att du inte kommer att gå under, du är helt enkelt inte en sådan person! Ta en gråtardag...och du kommer igen!
Kan du inte mejla doktorn? Numera verkar det vara mer effektivt än försöka få telefontid? Jag tycker nämligen definitivt du ska kräva svar på varför du inte ställdes i kön redan i september!
Men inte kan dom ta din sjukpenning när du väntar på operation! Det tycker jag mig ha läst nånstans, eller har jag fel?
F ö håller jag med om att när du i september kommer överens med doktorn om op i febr-mars så skulle du ju planerats in redan då! Helkass planering av sjukhuset!
em, bra idé ska ta den under övervägande.
ANders, det är så tragiskt, men det här är ju personalen som missar. Knappast något i Nu-sjukvårdens organisation.
Norgårdsanna, jag vet, jag vet, men just nu undrar jag hur kraften ska räcka till mer än andas...
AnnaF&T , ska kolla efter den möjligheten.
Olgakatt, nej tydligen är det så att när mina dagar är slut så är mina dagar slut. Efter tre månader kan jag få nya. Jag tror det här är en läkarmiss.
Nej det är ju sant, men i min dotters fall så gällde det ett kort tungband som en klåfinrig tan dl'äkare hade fått för sig att skära av men misslyckats med.Vilket gjrode att hon läspade och började skriva som hon talade, "jäven jaskaj övej isen" så vi anmälde i mi 5 årsåldern och efter 6 månader så ringde vi. Då hade hon blivit avförd för att vi inte hört av oss!! Så vi fick besked om att nu gällde minst 6 månader till för att omma till läkare, hur l'änge det skulle dröja till operation hade de ingen aning om. Och flickan skulle börja skolan. så vi gick till privat läkare istället, och en månad senare var hon opererad - på Uddevalla sjukhus! Inom ramen för sjukförsäkringen och allt.
Skicka en kommentar