måndag 17 maj 2010

Att vårda det gamla för framtiden.

När tänder ni elden? Det är valborgsmässoafton och frågan kommer på telefon.
Såvitt jag vet blir det ingen eld i år, svarar jag, Det fanns inga brandvakter.
Ett besviket och ilsket svar får mig att gå i försvar.
Finns inte intresse att föra traditionen vidare, får man anta att intresset inte är så stort, jag nästan snäser nu.

Exemplet är på riktigt, det hände nu i år, men jag har genom åren varit i många liknande situationer och hamnat i liknande samtal.
Det föder varje gång frågan hos mig, vem för kulturarv och traditioner vidare??
Vi är ett föreningsfolk. Inget land i världen kan som Sverige bilda föreningar, driva frågor och bilda opinion. I föreningsvärlden har man också tagit ett stor ansvar för kulturarv och gamla traditioner. Man sköter hus, stugor, ja hela gårdar, spår och leder, sjöar, naturreservat mm mm och man har i föreningsregi fört gamla traditioner vidare.
Idag har föreningar svårt att få folk som vill aktivera sig.
Man har så mycket ändå. Barn som ska köras till aktiviteter och så har man idag egna intresse av alla de möjliga olika slag. Man anser sig inte ha tid med föreningsarbete.
Det kan pensionärerna göra hör jag ofta. Men vet ni, de som är pensionärer idag har byggt upp det arv vi har idag, det är lämpligt att man skolar in nytt folk och ut gammalt.
Jag förstår inte sa en man till mig, att de kan skylla på barnen, vi hade också barn, tre stycken, och vi har varit aktiva hela livet.
Det tål att tänka på tycker jag och stannar omedelbart i ordet prioritera.

Maken och jag har också barn. Vi har också dålig hälsa, gamla föräldrar o s v, ändå är vi föreningsaktiva. Nu menar jag inte att hylla oss, bara visa att det finns en möjlighet, det går.

Så börjar alltså traditioner och arv sakta men säkert fasas ut. Det är inte så att de dör knall och fall, de för en tynande tillvaro och försvinner helt enkelt.
Som brasan. I minst 45 säker 50 år har det varit Valborgsmässobrasa i området jag bor. Det började av praktiska skäl, man eldade ris från vårstädningarna i trädgårdar på området. Det växte och man anlitade en talare, det blev kör, korvkiosk, lotter o s v. Till slut var det en riktigt stor fest för hela familjen, folk strömmade till från många delar av staden. Men det gjorde sig inte själv.

Efter många år sa vi som fixat de sista åren att nu får någon annan ta över. Då hade maken och jag vaktat eldar i 10 år. Det hankade sig fram något år, arrangemanget krympte för att så i år inte bli av alls. Många är de som säger till mig att det är för jäkligt. Ingen däremot säger att de kan "offra" en kväll och vakta elden. Därför påstår jag att ingen är ordentligt intresserad av att traditionen ska leva vidare. Fanns det intresset hade någon av de 250 hushåll som finns på området sagt, vi tar det i år. Men ingen gör det.
Vi ska ju ha gäster är den vanligaste bortförklaringen när jag säger att jobbet är ledigt. Vi hade också gäster. Vi hade roligt ihop och vaktade brasan. Ingen omöjlig ekvation alltså.... Om man verkligen vill.

Vidare så i tanken. Föreningar dör, senaste jag läste om är de som haft Dalslandstugan i alla år. Om ingen tar över går stugan förlorad. inte för så längesedan kom ett upprop från en fiskeklubb, vi klarar inte skötseln på stugan, kan vi gå ihop flera föreningar och hjälpas åt. Kreativt och bra, några slöt upp och den verkar tillfälligt räddad.

Hembygdsföreningarna har arbetsdagar och vi vet att de trots många medlemmar lockar få, väldigt få personer till dessa dagar. I Naturskyddsföreningen har jag liknande erfarenhet, vi är få som sköter Bassholmen. Villa Elfkullen är ju ett strålande exempel på hus som räddats, men inte ens de har tryggad tillväxt och ibland är det svårt att få ihop de arbetsinsatser som behövs.
Så vad händer med våra kulturarv och våra traditioner när eldsjälar fasas ut utan att de ersätts?
En fråga som är extra viktig när några få skriker sig hesa om att rädda Folkets Park. Vem i hela världen skulle axla det ansvaret?
Det är dags att fundera på vem som ska vårda det gamla, vilket det är hus eller traditioner, för framtiden. Hur och för vem, för om ingen frågar efter eller vill vara med, hur gör vi då?

3 kommentarer:

Bejla sa...

Ett modernt dilemma. Till viss del får man ju acceptera att tiderna, intressena och traditionerna ändras med tiden. Några traditioner dör ut, andra skapas - precis som traditionen om att tända brasan började för de där 50 år sedan. Vissa saker finns det heller inte intresse för att hålla vid liv - vissa saker får man liksom bara erkänna att de hör till en svunnen tid och folk har inte längre tid och lust till att göra sig användning av diverse tillbud, så det är inte bland dem som skall hålla det vid liv som det tryter, utan också bland de besökande. Fast samtidigt kan jag inte annat är tycka tendensen vi ser i dag verkligen, verkligen är tråkig. Många saker bör ju verkligen bevaras, och det finns intresse för att de bevaras, men ingen vill vara den som gör det. Jättesynd, men tyvärr har jag ingen lösning på problemet. Försöker själv att göra det jag kan, men måste tyvärr erkänna att även jag känner att tiden inte alltid räcker. Även jag har alltså fått en släng av den numera så vanliga "själviska" inställningen, där dagarna tycks fyllas upp till bredden med annat. Fast som sagt; jag försöker engagera mig, men borde nog bli bättre.

Fritt ur hjärtat sa...

Bejla, jag har heller ingen lösning, ville merlyfta problemet för det klagas på att saker ändras, just för att ingen tar vid.
Det innebär att vi måste föra en vaken dialog och debatt om det här. Vad vill egentligen...

olgakatt sa...

Hörde på radion ett program om Sveriges ställning i världen i fråga om försvar för mänskliga rättigheter, bl a. Där har vi för länge sedan förlorat vårt rykte som ledande. Jag tror att de här sakerna hänger ihop. Vi bryr oss mindre om varandra och att ta ansvar för både varandra och omgivningen. Alla som skriker att det är socialdemokratins fel och att vi kräver att "staten" ska ta hand om oss har fel, det är tvärtom! Det är den "nya" individualismen som är felet."Sköt dig själv och skit i andra"-mentaliteten är istället den klassiska högertraditionen där man kan betala nån en spottstyver och få jobbet gjort. Socialdemokratins ansvar är att inte ha motat det i tid, inte sett det komma! Folk tror idag att om man bara betalar sin medlemsavgift så behöver man inte göra en egen insats i en förening och så sliter eldsjälarna sig fördärvade. Sen klagas det när dom inte orkar dra lasset gratis längre, precis som du beskriver.