Att vårda det gamla för framtiden.

När tänder ni elden? Det är valborgsmässoafton och frågan kommer på telefon.
Såvitt jag vet blir det ingen eld i år, svarar jag, Det fanns inga brandvakter.
Ett besviket och ilsket svar får mig att gå i försvar.
Finns inte intresse att föra traditionen vidare, får man anta att intresset inte är så stort, jag nästan snäser nu.

Exemplet är på riktigt, det hände nu i år, men jag har genom åren varit i många liknande situationer och hamnat i liknande samtal.
Det föder varje gång frågan hos mig, vem för kulturarv och traditioner vidare??
Vi är ett föreningsfolk. Inget land i världen kan som Sverige bilda föreningar, driva frågor och bilda opinion. I föreningsvärlden har man också tagit ett stor ansvar för kulturarv och gamla traditioner. Man sköter hus, stugor, ja hela gårdar, spår och leder, sjöar, naturreservat mm mm och man har i föreningsregi fört gamla traditioner vidare.
Idag har föreningar svårt att få folk som vill aktivera sig.
Man har så mycket ändå. Barn som ska köras till aktiviteter och så har man idag egna intresse av alla de möjliga olika slag. Man anser sig inte ha tid med föreningsarbete.
Det kan pensionärerna göra hör jag ofta. Men vet ni, de som är pensionärer idag har byggt upp det arv vi har idag, det är lämpligt att man skolar in nytt folk och ut gammalt.
Jag förstår inte sa en man till mig, att de kan skylla på barnen, vi hade också barn, tre stycken, och vi har varit aktiva hela livet.
Det tål att tänka på tycker jag och stannar omedelbart i ordet prioritera.

Maken och jag har också barn. Vi har också dålig hälsa, gamla föräldrar o s v, ändå är vi föreningsaktiva. Nu menar jag inte att hylla oss, bara visa att det finns en möjlighet, det går.

Så börjar alltså traditioner och arv sakta men säkert fasas ut. Det är inte så att de dör knall och fall, de för en tynande tillvaro och försvinner helt enkelt.
Som brasan. I minst 45 säker 50 år har det varit Valborgsmässobrasa i området jag bor. Det började av praktiska skäl, man eldade ris från vårstädningarna i trädgårdar på området. Det växte och man anlitade en talare, det blev kör, korvkiosk, lotter o s v. Till slut var det en riktigt stor fest för hela familjen, folk strömmade till från många delar av staden. Men det gjorde sig inte själv.

Efter många år sa vi som fixat de sista åren att nu får någon annan ta över. Då hade maken och jag vaktat eldar i 10 år. Det hankade sig fram något år, arrangemanget krympte för att så i år inte bli av alls. Många är de som säger till mig att det är för jäkligt. Ingen däremot säger att de kan "offra" en kväll och vakta elden. Därför påstår jag att ingen är ordentligt intresserad av att traditionen ska leva vidare. Fanns det intresset hade någon av de 250 hushåll som finns på området sagt, vi tar det i år. Men ingen gör det.
Vi ska ju ha gäster är den vanligaste bortförklaringen när jag säger att jobbet är ledigt. Vi hade också gäster. Vi hade roligt ihop och vaktade brasan. Ingen omöjlig ekvation alltså.... Om man verkligen vill.

Vidare så i tanken. Föreningar dör, senaste jag läste om är de som haft Dalslandstugan i alla år. Om ingen tar över går stugan förlorad. inte för så längesedan kom ett upprop från en fiskeklubb, vi klarar inte skötseln på stugan, kan vi gå ihop flera föreningar och hjälpas åt. Kreativt och bra, några slöt upp och den verkar tillfälligt räddad.

Hembygdsföreningarna har arbetsdagar och vi vet att de trots många medlemmar lockar få, väldigt få personer till dessa dagar. I Naturskyddsföreningen har jag liknande erfarenhet, vi är få som sköter Bassholmen. Villa Elfkullen är ju ett strålande exempel på hus som räddats, men inte ens de har tryggad tillväxt och ibland är det svårt att få ihop de arbetsinsatser som behövs.
Så vad händer med våra kulturarv och våra traditioner när eldsjälar fasas ut utan att de ersätts?
En fråga som är extra viktig när några få skriker sig hesa om att rädda Folkets Park. Vem i hela världen skulle axla det ansvaret?
Det är dags att fundera på vem som ska vårda det gamla, vilket det är hus eller traditioner, för framtiden. Hur och för vem, för om ingen frågar efter eller vill vara med, hur gör vi då?

NuDå! framåt tillsammans.

Så mycket unga människor! Vi måste gått fel, sa jag till reskamraten. Förvirrat tittade jag mig omkring i lokalen. Folkets Park i Falköping, stort, ljust och möblerat för kurs. Men så mycket ungt...Nej vi är rätt jag känner igen en av organisatörerna, sa reskamraten. Pust! Det var ju skönt. Så kan det bli när man som helt ny liksom blir inkastad i sammanhang man har noll koll på.
Att bli en bättre arrangör, så hade jag uppfattat kursinehållet. Kanske hade jag läst mellan raderna och sett det jag ville se. Vem vill inte bli en bättre arrangör?!
Tanken var större än så vill jag lova.
Någon hade föst ihop två problem.
1, det finns ungdom som är kulturutövare eller kulturarrangörer de lider stor brist på lokaler.
2. Folkets Hus o Folketspark rörelser över Sverige är hotade, lokalerna är tomma och man saknar främst ungdom.
Nu fick vi på ett mycket uppstyrt sätt lära känna varandra och varandras problem.
Ett historiskt pass gav mycket att samtala om. Hur och varför Folkets Hus och park- rörelserna växte fram och vad behovet var då kontrades med vad behovet är nu. Alla slogs vi av likheterna. Klart att samhälle, teknikkrav och lokalutseende är annorlunda, men behovet är detsamma.
Med dettas om utgångspunkt fick vi sedan i pass på pass jobba med varandra, brobyggande och gränsöverskridande.

Som helt ny i sammanhanget kom jag inte att bidra med så mycket. Däremot var jag som en magnet och snappade upp mycket. Då inte i min roll för vilken jag var där utan i min roll som politiker i Kultur och fritidsnämnden. Ungdomskulturen försändras i takt med att samhället gör det. Nämndsarbetet gör det inte. En svindlande tanke som kommer att kräva mycket av oss etablerade politiker. Jag har bara nuddat vid den men redan funnit massor vi borde se över. Nu fungerar det inte så, att man bara ändrar arbetssätt för att en ledamot varit på kurs... men jag ska läsa på lära mig om bidragssystemet och sedan fundera på om det är en konflikt eller om det går att utveckla i takt med hur ungdommen arbetar och möts idag.
Jag kan inte påstå att jag blev en bättre arrangör av dehär dagarna. Ändå tog jag med ganska mycket hem. Tankar, funderingar och lite ökad framtidstro. För precis som kursen namn antyder är det den vägen vi måste gå.
NuDå! framåt tillsammans.

Dödstrött och utarbetad.

Ingen överdrift. Jag är helt slut. Ommöblering, renovering och iskyla har slitit hårt på kroppen. Dessutom enormt spänd och nervös för jobbet jag skulle göra idag. Eftersom jag är oerfaren överarbetar jag. Eller oerfaren är väl att ta i. Jag var ansvarig utgivare för tidningen på Friskis&Svettis i flera år. Skrev, fotade och bestämde. Nu har någon annan bestämt, då är det lite svårare. Måste hitta rätt vinkel på reportaget och foto till det. Fotografera i kongresshallen med illröda väggar och lysrör i taket är riktigt svårt. Att objekten aldrig någonsin stod still underlättar inte precis. Jag är riktigt besviken på bilderna. Hoppas någon håller för tryck.

Annars var det väldigt kul. Folk var lättpratade och stämningen hög. Har suttit och letat bilder i timvis nu, måste ge mig. Skickar ett gäng så någon annan får välja och avgöra om de funkar. Texten blir inga problem. Kör den direkt imorgon. Nu har jag för ont. Piller och i säng.
Make och son hade fortsatt arbeta hemma när jag var borta. Så nu är datorn på plats, och som ni märker fungerar den. Dessutom har marsvinen äntligen fått sin nya bänk. Ett rum klart. Nåja nästan klart. Lite kablar som ska spikas fast. Några tavlor som ska flytas. Men det är nära nu. Riktigt nära. Säkert därför jag är så trött, dödstrött och utarbetad.
(ändå är det maken som gör allt!)

Folkets Park i Uddevalla bortom räddning.

Har lite svårt att förstå protesterna mot att parken försvinner. Visst kan man vara nostalgisk, men det tjänar ingen pengar på. Parken går inte att driva, gick inte att driva och det är vårt eget fel. Jag slutade dansa där på 80-talet. När var Ni där senast? Inte kräver vi av andra att driva verksamheter av nostalgiska skäl.

Jag tycker det är synd på området. Ändå har jag inte tagit en promenad där på minst 10 år. Har du? Parken har varit bortom räddning för renovering länge och idag fick jag belägg för att det inte ens går. Jag gick en promenad i nostalgins spår. När man hänvisar till lekplatsen blir jag smått road. När var någon där...egentligen?

Det som ser ut som en hög bräder är rutchkanan...
Inte ens katterna använder sandlådan. Promenaden känns närmast farlig. Inte ens avspärrningarna håller med åren.... De till utedansbanan satt på plats. Behövdes säkert, men så tydliga skador fick mig att avstå från att gå in. Det är helt ruttet.

Om någon börjat protesteraför 10 år sedan kanske. Men inte nu. Folkets Park i Uddevalla är bortom räddning. Bilderna är ett axplock, jag gjorde ett Album för dig som inte varit där på länge.