I dagens Bohusläningen står att läsa om SDs planer i Uddevalla. De ska driva regionfråga..i kommunfullmäktige, månne de borde satsat på att stå på regionvalsedeln istället. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men jag tänker inte längre låta mig nedslås av detta, nu tar vi nya tag.
Allt är ju ännu ovisst både i kommunen, i regionen och i riksdagen, vi kanske inte får klarhet i hur styret blir något innan oktobers utgång.
Glädjande nog strömmar det till rapporter och kommentarer att människor runt mig funderat på att engagera sig politikst. Låter som om Sd startat en motrörelse. BRA!
Valanalyser ska man kanske lämna åt andra men en enkel kommer jag med. VI tappade bort ideologin. Socialdemokraterna har skapat ett fantastiskt samhälle att leva i, problemet är att i takt med att vi får de bättre glöms rötterna bort. Varför har vi det så bra.
Sjukförsäkringsfrågan kom upp alldeles för sent och man lät sig nöjas när någon sa att fallet Annika var unikt och skulle lösas. Idag vet vi att det var skitsnack ett spel för galleriet och det blev ingen lösning. Nu var jag hela tiden skeptisk till detta eftersom jag mest funderade på de övriga 15 00 som är utförsäkrade och de 39 999 plus jag som kommer att bli det. Jag ser ett samhälle där den starke överlever och den svage får klara sig bäst den kan. Tycker det känns sorgligt och tror det visar att många inte tänker att de kan drabbas själva.
Jag kommer ha samtal med försäkringskassa arbetsgivare och vilka det nu är, kommer aldrig gå med på att bli utförsäkrad. Lösningen blir säkert att jag sägs upp och blir arbetslös. Då har man ju fått bort mig ur sjuktalet i alla fall. Vad som händer därefter har jag ingen aning om, det får tiden utvisa.
Igårkväll märktes tydligt att det kommer ett liv efter detta. Vi träffades i BOKTYCKARNA och trots alvarliga samtal om valet stod glädjen också högt i tak. Det var så befriande.
Ikväll ska jag på RYNKKRÄM OCH 100 PAR SKOR, även där förväntar jag mig skratt i massor.
Har fått telefontid hos ortopeden och nya tider hos sjukgymnasten och på fredag är det en dansföreställning jag måste se. Maken ska jobba utomlands några veckor så vardagen kommer fortare än kvickt och jag både gläds och oroas. Livet går vidare är kanske den värsta av alla klyschor men just nu stämmer det, nu ska vi ägna framtiden åt att få folk att minnas....
Vi bygger landet i gärning och ord,
röjer dess tegar och plöjer dess jord.
Vi bärgar skörden som åkrarna gav,
timret ur skogen och fångsten ur hav.
Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan,
i svält och armod
nu bygger vi den nya tid.
Malmen ur berget och milornas kol
stöpte vi järn av och smidde till stål.
Fiskarens koja och torparens hem
röjde vi plats för och timrade dem.
Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan,
i svält och armod
nu bygger vi den nya tid.
Vi är fabrikens och plogarnas män,
vi reste bygden och värnade den.
Vi är de kvinnor som bördorna bar,
skapade lyckan och höll henne kvar.
Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan,
i svält och armod
nu bygger vi den nya tid.
Hör hur det sjunger från rem och pistong,
hör hur det växer till arbetets sång,
susar från axen av gulnande säd,
stiger i klangen från släggor och städ:
Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan,
i svält och armod
nu bygger vi den nya tid.
text: Arne Paasche Aasen
svensk text: Karl Fredriksson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar