Dinkytown, en kreativ fristad.

Förstod i går morse att Dinkytown som jag varit lite nyfiken på, skulle vara på kvällen. Tvekade på om det kunde vara något för mig, men det låter ju spännande. Försökte luska om det kunde vara så att jag var i fel åldersgrupp för att våga, men va sjutton, man kan ju dö och inte fått veta om det var rätt eller fel... Jag gav mig alltså av till Bohusläns museum frampå kvällen. Förstår att jag inte hade en aning om vad Dinkytown var. Trodde det var ett större begrepp med poetryslam och konst, men inser att jag blandat ihop begreppen.

Istället möttes jag av ett ommöblerat Café kajkanten, vin, öl, jordnötter och oliver...nåväl bor man utanför stan fick det duga med te och kanelbulle;-) Det var ingen stor publik, men den var hängiven. Det vi bjöds på var helt avskalad akustisk musik. Unplugged helt enkelt.
Först ut var A Vain Season. Fyra unga killar från Grundsund (tror jag det var)så himla mysiga, man får ett stort hopp för framtiden konstaterade jag och sällskapet vid bordet. I vanliga fall berättade de de gör vi hårdrock, men nu har vi gjort om våra låtar så de blir lite finare, hoppas ni tycker de passar här. Det tyckte vi!!

Kristoffer Hedberg (grundare av Dinkytown) pressenterar A vain season.

Nästa man ut var Kim Fransson. Ett nytt ansikte för mig, men när vi pratat runt bordet en stund förstod jag att jag visste lite i alla fall. Har hört honom i radion vid några tillfälle, då han kritiserat bland annat Laila Bagge för diverse saker. Har nu kontrakt med annat bolag förstod jag. Även detta var unplugged. Kim och en gitarr. Jag vet inte om jag är värst lättroad, snarare bortskämd på bra kultur... Men jag är helt såld på Dinkytown. Nästa gång är 23 november och jag tar med mig maken och går. Jag hoppas ni går också!!! Man la ett symboliskt utträde i en hatt så inte ens kostnaden går att skylla på.

Kim Fransson med gitarren, unplugged på Bohusläns museum.