Ett av de värsta möten jag varit med om under min tid i Kultur och Fritidsnämnden var nämndmötet i oktober 2009. Vi hade ett ärende om inre hamnen på bordet. I mitt huvud gick inte ärendet ihop, det var för många om och men. Allt gick ut på att få privata ägare till den del som anses ha mest utvecklingspotential, resten skulle på något sätt Kultur och fritid ha kvar, som att sitta med svartepetter ungefär.Det var många om och men som inte hängde ihop. Hur skulle det bli med underskottet man drar på sig när den vinstdrivande delen plötsligt dras bort?Vem får ekonomiska ansvar om kajerna behöver förstärkas? För mig var det som om man slagit ihop tre dåligt förberedda förslag och presenterade som ett paket. Eftersom jag lovat mig att alltid förstå när jag är med i besluten var jag tvungen att aggera, jag reserverade mig mot beslutet.
Efteråt fick jag en del "skitord" att jag skulle vara en bakåtsträvare, att jag var emot utveckling o s v. Men jag kunde bara inte. Jag gav inte ett ruttet lingon för de förhandslöften vår ordförande sa sig ha fått om ekonomisk kompensation, jag har hört det förr och jag har sett det inte gå som planerat.
När jag idag slår upp BOHUSLÄNINGEN och läser att de lösningar man hade inte längre finns och att kommunen står med ett minus, ja då vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Plötsligt slår del av det jag var orolig för in. Kanske ingen mer än jag minns att jag reserverade mig, säkert är det totalt oviktigt i andras ögon, men för mig är det idag en påminnelse om att jag inte ska tveka när det gäller mitt beslut att alltid förstå. Det är väl i och för sig lite ofint att säga -vad var det jag sa., men just nu är det väldigt frestande......
Här kan du läsa mitt inlägg från dagen då jag RESERVERADE mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar