Hösten är fantastisk. Jag känner mig bortskämd och läser gärna från förra året då det precis just nu var dags för snökaos. Fy farao så hemskt, det gick ju aldrig bort heller....
Nu däremot har jag i dagarna 2 fixat i trädgården. Säsongen var egentligen avslutad, allt undanstoppat och kändes färdigt, men när vädret verkligen inbjuder är det dumt att stå emot.
Allt jag trodde var uppskjutet till våren är denna helg avklarat. Vilken känsla, blir helt full av energi. Fisk luft i massor och att jobba sig svett, det är terapi.
Hösten får mig att fundera över det som tar slut. I trädgården dör det inte, det är en skön vintervila istället. Löven faller men i samma stund våren närmar sig väcks det spirande liv under jorden. Så sinnrikt. Riktigt lika finurligt är det inte för oss människor, när vi når ålderns höst och somnar in blir det bestående, åtminstone vad jag vet.
Just nu håller min mormor på att säga adjö till livet. Hon har haft ett långt, slitsamt och säkert innehållsrikt liv. En aktningsvärd ålder av 94, nästan 95 faktiskt. Tänk vad hon har varit med om i utveckling såväl teknisk som social och hur mycket samhälle och arbetsförhållande har förändrats. Mormor är den sista ur generationen äldre äldre jag har kvar. Vilket privilegium, jag är snart 50 år och har haft mormor så länge!
Med mormor försvinner de sista rötterna till en massa saker, det är smärtsamt. Barndommen i Bovallstrand. Mina helger tillsammans med henne i vuxen ålder. Våra resor tillsammans. Jag grottar ner mig i fina minnen, även om det är dags för mormor att lämna oss gör det ont. Vem vet kanske det spirar liv där under jorden i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar