tisdag 21 februari 2012

Trött på livet va?!

När man lever med handikapp behöver man vara skärpt på så många sätt, ofta för att kompensera sina tillkorta kommande. Jag har vid två tillfälle senaste veckan upptäckt att jag legat av mig.

Fredag kväll efter gravölet vid Odenplan var vi ett gäng som valde att promenera till centralen. Luft sa vi i kör och så gick vi, alla tre med lite olika funktionsnedsättningar, gemensamt att vi går dåligt. Skönt att promenera med jämlikar konstaterade vi ingen gick speciellt fort.

Vid sista övergångsstället framför centralen är jag fullt inbegripen i ett samtal, massan med folk framför mig gå och jag går också. Så hör jag att det blir oroligt kring mig och tittar upp.

Jag går mot rött ljus och en buss kommer i full fart från höger. Några snabba hoppsasteg och jag klarade livhanken men fy så otäckt det var!! Bussar är stora och i Stockholm stannar de visst inte om någon går ivägen heller. Jag tänker på chauffören som säkert svor och tänkte att jag skulle springa. Han kan ju omöjligt vara säker på att man kan springa, kanske till och med någon inte vill.....Ändå saktade han inte ner det minsta. Tankeväckande.

Vi blev stående vi tre som haft följe och konstaterade faran i att gå med en grupp, man måste hålla kolla själv.

Igår skulle jag gå från Folkets Hus och till Strömberget ett snabbt ärende. Ute på Asplundsgatan kom jag på att rakt upp, och så Jörgens gränd var rakaste vägen. Sagt och gjort. På krönet och en meter ner för backen mellan gränden och Hasselbacken inser jag att det var fel vägval. Det är tjockt med heltäckande is och det har börjat regna så det finns inget fotfäste alls. Försöker vända men kommer inte uppåt igen... Kanar in åt höger och får gräs under fötterna men även det var fruset så det var inte gångbart . Tar sats och kastar/hasar/glider över på vänster sida av backen, får då stöd mot staketet som är in mot fågelområdet. Hänger sedan över staketet när jag glider och hasar nedför backen.
Mitt problem är ju mer än om jag ramlar och slår mig, mina stelopererade ben hade gjort det omöjligtför mig att komma upp.... Med ganska hög puls kom jag svett och förbannad ner för backen med livet i behåll. Behöver jag säga att jag valde isfria omvägar tillbaks sedan...

I öronen ringde orden den upprörda gruppen åskådare kastade ur sig vid stationen på fredagskvällen.

- E du trött på livet va?!

Nä faktiskt inte, men jag ska ta och skärpa till mig så jag får behålla det ett tag till.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Hörru
hur vore det om du satt dubbar på dojjorna??
Det finns faktiskt:-))
Persson i saxtorp

Solnasnackar´n sa...

En fin betraktelse, Simone.

olgakatt sa...

Broddar på skorna och gångstavar i nävarna har jag brukat de senaste dagarna när det varit så vansinnigt halt. Bra broddar finns på Apoteket om du inte redan har.

Fritt ur hjärtat sa...

Det konstiga är att jag redan i fjol bestämde mig för broddar och fortfarande inte köpt några.....