Vad gör en örfilande vuxen till hjälte?!

På avstånd har jag följt skriverierna. Mannen som örfilade en 13 åring. Blev visst dömd för ringa misshandel eller något liknande. Många hyllar mannen som hjälte. Mannen som slog, hur blev han en hjälte? Jag läser Alex Schulmans inlägg och håller med. Man slår inte punkt slut. 13 år är minsann inget småbarn det är en ligist säger somliga. Jaha, så då är det mer rätt att slå människor ju äldre de är? Var går den gränsen? vid 10, 12 eller kanske 8 år. När är de stora nog för att få en örfil? Måttet var rågat, bägaren rann över. Vad är det för ursäkt? Visst vill jag ibland klippa till folk! Skillnaden är att jag inte gör det.
När så pensionärer åkte i busslass från hela Sverige för att visa mannen sitt stöd, då fick jag nästan panik. Vad är det man visar då?!

Som liten blev jag 2 gånger misshandlad av vuxna män. Vid olika tillfälle och i olika städer. Ena gången var jag inte fyllda 10 år. Jag minns det som igår. Det är en mardröm jag lever med. Vi var ett gäng ungar som klättrade på tak till garagelängor. Något vi naturligtvis inte fick, men inte var det så illa att jag förtjänade stryk. Mannen ifråga jagade oss allihop. Jag blev sist och det var mig han fick tag i. Han drog mig i armen och slet ner mig från taket. Jag landade olyckligt och vrickade foten illa, därefter örfilade han upp mig. Jag var så rädd! SÅ obeskrivligt rädd!

Jag har vaga minnen av vad som hände efteråt. Tog mig hem. Pappa gick till mannen och skällde eller pratade, vad vet jag. Därefter hände inget mer.... förutom att jag ständigt lever med det minnet. Hade han skällt ut mig hade det haft bra effekt, det är jag säker på. Vad var det som gjorde att denna vuxna man gav sig på mig på de viset? Det funderar jag ocfta på. Knappast att vi sprang på taket.

Senare i livet blev vi arbetskamrater på varvet. Eller, det blev vi naturligtvis inte. Vi arbetade båda i Kasenhallen. Jag pratade aldrig med honom. Den förakt jag känner för honom vet inga gränser. Jag tänker att det är vad slag gör. Föder förakt.
Andra gången jag blev misshandlad var i Karlstad jag var kanske 14 år. Det var fysiskt sett värre. Där hade jag ändå min bästis som stöttade och psykiskt klarade jag det något bättre, tror jag. Ändå var det så grovt att jag inte klarar skriva om det. Jag lever med dessa minne, starka som om de vore igår. Om det är gränser vuxna vill sätta för oreliga unga tror jag inte ett ögonblick att örfilar är lösningen. Jag kan inte låta bli att undra vad det är som gör att somliga tycker den här mannen är hjälte. Hjältar för mig är de som står upp, som sätter tydliga gränser, som stöttar, som finns där. Inte de som tappar besinningen och slår.