Låt oss tillsätta en valberdning och se framåt.

Är verkligt trött på alla spekulationer om partiledare nu, dels de i pressen men också de från er kära partikamrater. Att vi talar om att det finns fullgoda kandidater är i och för sig inget fel men detta ständiga lanserande av "min" kandidat är inget jag gillar, alls faktiskt.
4 december tillsäts såvitt jag förstår en valberedning. Det är den vi ska förse med förslag, inte pressen. Visst är det en skön sits att vi har flera fullgoda kandidater att föreslå. Låt dem få veta er iver att se dem i täten. Säg det till dem så de vänjer sig vid tanken, hinner reflektera och så småningom, om valberedningen frågar, svarar klokt utifrån vad de kommit fram till.
Att många, snart sagt alla får en journalist i luren, eller en mikrofon framför sig där de i panik säger nej, nej nej, för att inte föregå processen blir snart löjligt. Vi vet att inte alla säger nej. Vi vet att det finns folk som vill, vågar och kan. Ge dem en rimlig chans och ge valberedningen mandat att arbeta i lugn och ro. Vi måste gå vidare och det gör vi bäst genom att ta ett steg i taget, framåt.

Vem vill, vågar och kan, ta över?

Mona Sahlin avgår, beskedet är inte oväntat, med den hetsjakt som pågått senaste året är jag inte förvånad, däremot besviken. Vi har ingen självklar tronföljare. Av de utpekade kandidaterna finns inte ens någon som vill.

En ny partiledare bör ha bred förankring. Ropen på förnyelse gör att ingen med bred förankring kan ta rollen. Vår nya partiledare ska vara oprövad och ung men ha mycket erfarenhet, helst från ett långt yrkesliv och från politiskt arbete. Inte enligt mig, men om jag tolkar allt jag läser.

Vi har haft en partiledare med framtidstro, med jävlaranamma, som varit beredd att tänka nytt och omvärdera. En partiledare som börjat förnyelsearbetet av politiken och av organisationen Om inte det räcker till vad krävs då?

Jag tror vi alla är överens att man inte ska behöva komma via unga örnar och SSU, men man ska heller inte behöva komma från de fackliga leden, var ska man komma ifrån då? Inte är det rimligt att plocka folk från gatan. Att man visat vilja, deltagit i möten och prövats lite tycker inte jag är en orimlig begäran. Det är inte ens rättvist mot personer utan erfarenhet att kasta in dem i politiska sammanhang, det är inte på något sätt så att Socialdemokratin styr den politiska ordningen i Sverige Det är lagstiftat och inget man ändrar på, det gäller att lära sig systemet. Precis som vi nykomlingar får kämpa i kommunen och regionen, man måste lära sig systemet.

För mig är detta en sorgens dag. Jag befinner mig på en skuta utan kapten, ett spökskepp och jag ser ingen kapten komma stormande för att rädda oss från att gå i kvav. För mig är det långtifrån självklart att ny partiledare betyder något annat än just ny partiledare. Jag tro många blir besvikna över uteblivna revolutioner vad det lider. Partiprogrammet, vår politik har vi tagit tillsammans.....
Finns det undrar jag, någon som efter allt detta ens vågar ta över??

läs också Ulla Wall.

Inte blir Socialdemokraterna automatiskt historielöst för att man bir ett modernt parti.

Det fortsätter att storma. Oavsett om man kallar det kris eller utveckling..eller varför inte självsanering föresten... Så händer det saker i och med partiet som inte ger några bra signaler. Mitt inlägg igår genererade flera långa tänkvärda kommentarer, detta inlägg får i någon mån ses som ett svar, eller i varje fall en uppföljning.
Först vill jag säga att mitt inlägg igår inte presenterade någon lösning. Det ifrågasatte en del och jag vänder och vrider på en del, men ger inga svar.
Därefter vill jag direkt avfärda de som vill putta in mig i högerfallangen, ni är anonyma, okända för mig, ni känner mig inte så bara glöm etiketten. Det jag vill med mitt inlägg är att väcka frågan hur vi går vidare. Hur blir vi ett modernt Socialdemokraterna? Att då gå på promenad vilket håll det är är åt, menar jag, är inte lösningen.

När jag i början av 80-talet blev aktiv i Socialdemokraterna såg samhället annorlunda ut än det gör idag. Socialdemokraterna som alltid pratar om alla människors lika värde, var t.ex. ganska nedlåtande mot partikamrater med pengar. Uttrycket gråsosse användes i nedlåtande ordalag om de som hade Volvo, villa och pengar men ändå var Socialdemokrater. Då tänkte jag inte på det. Jag var själv industriarbetare och fackligt aktiv. Jag ville förändra världen, göra världen bättre för alla. För att korta ner historiebeskrivningen skulle man kunna säga att världen sannerligen har förändrats, men inte Socialdemokratin. Väldigt många har idag fått det bättre.
Vi har stora bilar, vi bor i hus, vi reser utomlands och vi har de ganska gott. Det finns motsatsen också, men inte ens de är lika uttalat och tydligt som det var förr.

Socialdemokraterna presenterar sin politik som man gjorde på 80-talet, reformer och domedagsprofetior av alla möjliga slag faktiskt, man pratar om pigavdrag i nedlåtande form när det handlar om vanligt hederligt arbete. (med det inte sagt att jag är för rutavdraget). Man presenterar helt enkelt en värld människor inte känner igen sig i. Jag som läst partiprogrammet och som slår upp hemsidan för att få nyheterna vet vad vi vill, men är det självklart för alla? Folk vet vad Socialdemokraterna vill, säger någon. Är vi verkligen säkra på det?!

I ett tvprogram frågade man unga om de olika partierna. Socialdemokraterna är de partiet som "är för de som de är synd om", var det vanligaste svaret. Det var ett olyckligt svar tänkte jag då, och jag tänker det nu. Socialdemokraterna har den politik som absolut flest i samhället vinner på, varför vet inte alla det? Varför lyckas vi inte förklara det?

När jag i inlägget igår skrev att vi måste sluta skrämmas med högerspöke, så menar jag just det. Högermänniskor är inga monster, de är våra grannar, de är våra arbetskamrater, de vilar på en annan ideologisk grund än vi men när de blir utmålade som hot blir vi förvirrade. De är så förtvivlat lika oss. Jag skrev också att människor idag är välutbildade, man känner inte igen sig i den Socialdemokratiska arbetarrörelsen. Idag ser arbetaren annorlunda ut, likaså arbetarrörelsen. Vi har småföretagare, högskoleutbildade, löntagare som har möjlighet att påverka sin arbetssituation, skulle tro utan att veta att industriarbetaren är i minoritet i samhället idag.

Så hur går man då vidare? Jag sitter tyvärr inte inne på något svar. Däremot önskar jag att man fortsätter förvalta och slåss för det Socialdemokratin skapat, att man också berätar om det. Välfärden t.ex, varför vi har den och var den kommer ifrån. Många hörde ordet välfärd eller välfärdenskärna i årets valrörelse men har inte en susning om att det inte är något självklart, något givet. Jag önskar att Socialdemokraterna står med röterna i historien men riktar blicken framåt och pratar om ett samhälle, en levnadsituation som alla känner igen sig i. Att man blir modern betyder inte att man måste bli historielös.

Många skriver i ämnet men smått genial tycker jag Peter Karlberg är.

Ska Socialdemokraterna ut och gå?

Bilden är från google bildsök.Jag är förvirrad! Jag har stått i valstugan och försvarat Mona Sahlins kompetens med glöd. Jag har inte en sekund tvekat, ett enhälligt beslut finns bakom vår partiledare. Jag har heller aldrig mött någon som ifrågasatt kompetensen, man har ifrågasatt henne.. mascaran, huvudet på sne, sättet att tala och inte att förglömma trasslig privatekonomi. Jag insåg på ett tidigt stadium att de som röstar inte ville ha den partiledare vi presenterade. Jag kan köpa det. Däremot köper jag inte att man nu för debatten om just partiledaren på löpsedlarna.

Tror ni verkligen att Maud Olofsson sitter säkert? Knappast, hon kommer göra en snygg sorti vad det lider men den debatten sker inom paritet. Jag fattar inte varför jag HELA TIDEN ska behöva läsa om mitt partis interna frågor på löpsedlarna.

Om vi nu inte kan ha kvar partiledaren ska hon väl ändå inte avrättas offentligt. Ensam har hon inte förlorat ett val. Har vi inget ansvar alls för att vi envisades med valet av partiledare trots att motståndet redan initialt var påtagligt? Jag känner mig sviken och jag känner mig som en svikare.

Mycket kan sägas om valförlusten och kanske också om valarbetet. Den absolut största kritiken borde ligga internt med fokus på att vi inte fick ut budskapet. Vi borde pratat sjukförsäkring men när vi gjorde det handlade det om några specifika fall och uppfattades populistiskt eftersom en översyn lovades. Vi borde pratat arbete för alla friska. Rätten att flytta hemifrån till egen bostad och chans att klara sig själv. Istället stod vi och sa nej till andras förslag. Vi framstår än en gång som nejsägare. Vi som kan och vill skapa ett Sverige för alla att leva i. Vi säger nej..... Inte undra på att folket tappade bort oss.

I spåren av detta blossar det upp ytterligare en debatt. Socialdemokraterna ska tydligen ut och gå... Vi måste gå åt vänster säger en del, vi måste gå åt höger säger andra, stå kvar och knö i mitten är också ett alternativ. Är det så enkelt?! Kan man ens dela in samhället idag i vänster och höger? Tack vare Socialdemokratiskt styre under många år är människor idag utbildade, vi har stora delar som är högutbildade, känner de igen sig i arbetarrörelsen? Skrämmer vi bort dem med vårt eviga tjat om borgare med höga inkomster som hotet mot samhället? Om vi ska ha nytt folk i partiledningen med erfarenhet från arbete på golvet, har vi inte diskvalificerat just de vi i valet inte lyckades nå fram till?!

Om ett parti ska ut och gå måste man kanske se vart folket finns. Inte gick de till vänster i alla fall!! Då hade Vänsterpartiet blivit större.... kanske måste vi stanna upp och fråga oss vad vi letar efter. Är det människorna med sympatier för oss, då måste vi vara ett parti som sträcker ut sig åt både höger och vänster och inte likriktat hoppas på en grupp i samhället, vi behöver alla och alla behöver Socialdemokratin.