Födelsedag och besöksförbud.

Idag fyller min lilla mormor 93 år. Tyvärr härjar Callici på hemmet så det har bett oss att inte komma och ha kalas. Klokt, men det känns i hjärtat. Bara hoppas att anhöriga respekterar personalens önskan och inte kommer. Hoppas dessutom att personal som drabbats stannar hemma 48 timmar efteråt. Kanske om man har tur rasar det över fort. Risken är uppenbar att det inte går så bra. Callici blir man tyvärr inte immun mot. Går personal hem sjuka kan de mycket väl få den omgående igen när de kommer tillbaks. Därav den förfärliga långdragenhet som blir vi de här epidemierna Jag förstod inte att mormor var drabbad, än. Säkert bara en tidsfråga. Hon har tacklat av väldigt det sista, undra hur ett Calliciangrepp skulle gå. Vi kan inget göra. Ringa personalen så de hälsar henne åtminstone. Stackars mormor, födelsedag och besöksförbud.

*SKITRÄDD*

Calici härjar och jag vet att jag ska läggas in!!! VILL INTE!!! Nyopererad och magsjuk passar så dåligt ihop. Jag är SKITRÄDD!!

Jag fick det

Inga detaljer, bara nära döden. Nu är det värsta över hoppas jag, har legat hela dagen. Att det bara kan vara så här jäkligt och aldrig ge sig. Undra om man kan vinna pris i det!?

Oj så många baciller det finns!

Ännu en sömnlös natt! Nu går skam på torra land, tror ni inte maken varit sjuk också!! Jag fattar inget! Sonen kräktes på Torsdag eftermiddag sedan var han trött och tagen men inte mer kräkningar, de kom dock aldrig iväg till Hornbore By för han var snurrig och matt, lite febrig på fredag, även igår låg han mycket, det är som om orken inte finns. Äter inget heller, men jag försöker få honom att dricka.

Så igår mådde vi konstigt både maken och jag, tung i huvudet och lätt illamående. Jag la mig och läste, åt och drack medan make och son for på sjön för att få luft. Jag blir bättre och tror det är väderomslaget luften är tung. Men maken blir inte ett dugg bättre. Lämnar fisken till mig, duschar och lägger sig. Det tar ett par timmar så kräks han!

Det är så lång inkubationstid att jag finner det märkvärdigt. Dessutom var det jag som tog hand om sonen och spyorna, jag var framme direkt och höll, tröstade och torkade, om det smittar borde jag varit dålig. Jag fattar verkligen inget, men jag är glad för varje sekund jag klarar mig, magen läker för varje dag så allt tid som går är bra.

Sjukvårdsupplysningens hemsida är bra där finns mycket baciller att läsa om,även om jag aldrig kan ställa diagnos så är jag inne på Campylobakter som tydligen är en vanlig magsjuke bakterie, där varierar inkubationstiden mellan två och sju dagar och utöver magsjukesymptomet är feber och allmän sjukdomskänsla. Men det är en gissning förstås, veta får vi aldrig, såvida inte jag nu blir sjuk för då är det något annat. Den som lever får se.

Igår kom så äntligen regnet! HA, 1 mm, fast jag som följer den norska rapporteringen hade inte väntat mer, de säger att först torsdag kommer det regn på riktigt, fram tills dess är det nån millimeter per dag, men torsdag då skall det kom 35 och fredag 10, sannerligen det behövs!

Jag gick första riktiga snigeljakten igår, tänk vad regnet ändå gör, en ynka mm och jag tar död på 10 sniglar. De är tokiga i min Alpmartorn så jag får nog sätta mössa på den om kvällarna nu när det blir blötare. Vill ju inte att den skall utgå som sist utan hinna etablera sig.

Det lär bli en lugn dag även idag fast det kanske är bra, det är ju semester.

Det gick bra, nu planerar vi nytt.

klockan är halv nio och jag vågar blåsa faran över. Sonen hade inte mer kräkningar igår, matt javisst, gnällig, ont i huvudet och så vidare, men vi kan nog konstatera att någon smittsam magsjuka var det inte. Tack och lov. Han vaknade för en timme sedan och har nynnat nu på morgonen, känns tryggt, nu är han i duschen och har redan frågat om det ändå kan åka till Hornbore By idag. Vilken tur att vi bor så nära, en dagstur dit är ingen omöjlighet om hälsan håller i sig. Teatern spelas mellan klockan 14 och 16 så de behöver inte ens komma iväg tidigt, kanske någon timma innan för att hinna kolla marknaden. Maken planerade raskt igår att de skulle ta tältet till Skara nästa vecka, sonen har aldrig varit på Sommarland och har frågat mycket efter de, verkar vara en klok kompensation tycker jag.

Veckan därefter skall älskade lillasyster och jag med alla våra barn bo på Torpet Sandvik Bassholmen, en vecka som vi alla ser fram emot. Vi vet inte riktigt hur det skall gå med mig och min orörlighet, men vi har sagt att vi försöker. En hängmatta på tomten är ju inte heller fy skam, till badet tar jag mig inte och inte FÅR jag bada heller. Syrrans tjej har skaffat systemkamera och vill fotografera hästar, finns förmodligen ingen bättre plats att göra det. Killarna får utforska ön och bada så mycket de vill, spel är inplanerade om vädret sviker och fyller på brunnen.-)Det är nämligen ett litet aber att brunnen är torr så vi måste bära även disk och tvättvatten, men som syrran sa, barnen är stora och kan bära de med. När syrran och hennes ungar far hem efter fyra dagar är det helg och då kommer maken istället. När vi bokade Bassholmen visste vi ju inte att allt inte var bra med mig, så nu när det ändå är betalt försöker vi, det är nära hem, går det inte packar vi ihop.

För er som vill läsa mer om Bassholmen länkar jag lite:-)
Naturreservatet Bassholmen
Vandrarhemmet
Allmogebåtarna på Bassholmen
Hyr torpet Sandvik

Det kan bara inte vara sant!!

Nu får det fanimej vara nog! jag är så innerligt trött på att trösta mig med att nu kan det inte bli värre, för det blir ju det!!

Halv tre idag kom maken och sonen hem, stor förvåning. Jag hade ju knappt fattat att jag var själv. Sonen mådde inte bra, ont i huvudet och håglös. De hade varit på Vitlycke men mest suttit på en bänk i skuggan, maken insåg det orimliga i att släpa på detta barn så han kör hem.

Jag stoppar sonen i säng och maken far till båten, sonen har obestämbara symptom, vilar och gnäller är ynklig helt enkelt.

Så när jag står och värmer maten från igår hör jag sonen, han ulkar!! Jäklar anåda tror ni inte ungen spyr massor, inte undra på att han mått dåligt, något är det. Jag kan bara säga det att hur synd jag än tycker om honom just nu, så hjälper inte det den paniska skräck som i samma slag tog tag i mig. Magsjuka, skall jag med nyborttagen livmoder ha magsjuka...hela mitt inre är som ett stort sår, de får lägga in mig igen, det gör ont att sitta, att ligga att gå, för att inte prata om en nysning, att kräkas går inte!!! Jag slås av tanken att det inte kan vara sant!!! Ändå ligger han här stackars liten helt utslagen. Jag känner absolut inget, men man vet ju att det tar en dag. Så konstigt att det inte kan gå lätt någonting.