måndag 12 oktober 2009
Nej jag vill inte byta med Alexandra, vill du?
Ibland får jag perioder av gnällpest. Mitt annars så positiva synsätt skjuts undan av tankar på sjukersättning, alliansen, försäkringskassan och ortopeder... Just nu har jag en okej period, har till och med sovit en natt utan större avbrott. Benen är kass men eftersom jag inte använder kryckorna är axeln inte allra värst. Rätt nöjd alltså. Det är då tankarna på jobb smyger sig på. Visst skulle jag som mår rätt okej just nu kunna jobba lite. Exakt vad som händer om jag börjar jobba lite vet vi inte, men vi har en aning. De tidigare försöken har slutat med att doktorn sagt stopp. Det går fort utför. Jag har frågat mig vad arbetsförmåga är, inte fått något svar men börjat ana att det räcker inte att klara vardagen. Man ska jobba också. All ska jobba oavsett diagnos. Ändå känner jag mig lyckligt lottad när jag läser om och jämför med Alexandra. Jag har en liten chans att bli bättre. Det är starkt och modigt att gå ut som hon gör. Det är nyttigt för andra att ta del av en liten snutt vanlig dag hos henne. Jag vill inte byta med henne, vill du?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hej!
Bra inlägg och det här måste vi belysa mycket mer! Alexandra skrev en jättebra insändare, och nog önskar man att fler förstod att det är illa när folk tror det är av lättja individer lever på en mycket låg ersättning och samtidigt försöka parera sina smärtor.
varmt Liza
Nej, jag vill absolut inte byta med henne och största orsaken är att det är jättejobbigt att ha små barn när man är sjuk!
Det som egentligen är det mest underbara i världen. De små knott man vill göra allt för att skydda och ta hand om, och så orkar man inte fullt ut för att man är sjuk! Den vetskapen ger ångest och förskräckligt dåligt samvete.
Nu får inte heller FK ta hänsyn till den sociala situationen när de bedömer om man har arbetsförmåga eller inte! Stackars barn säger jag bara! När sjuka småbarnsföräldrar skickas ut i arbetslivet eller i andra "aktiviteter" innebär det att barnen blir ännu mer lidande av en förälder som kommer orka göra ännu mindre för och med sina barn! Det absolut viktigaste för regeringen verkar vara att alla jobbar till varje pris. Strunt samma om det går så långt så att barnen sedan måste omhändertas för att den sjuke föräldern inte klarar både jobb och barn.
Jag är otroligt glad över att mina barn börjar bli större. Samtidigt känner jag att man missat så mycket av den underbara småbarnstiden genom att varit sjuk under så många år av deras liv!
Utförsäkringsbloggen har flera förskräckliga exempel på hur det ser ut i Sverige idag.
Nä, jag vill verkligen inte byta med henne! Det räcker med att jag har en jobbig dag med värk eller/och migrän så blir en promenad med hunden helt övermäktigt.
Hon har tre barn. Oerhört starkt av henne att gå ut som hon gör och jag hoppas hon har ett stort kontaktnät omkring sig som hjälper henne när livet blir för mycket.
Liza, just när det inte syns utanpå berkar vara svårast att få folka tt förstå. När sedan försäkringskassan ständigt talar om fuskare är klappjakten laglig. Vi behöver ett nytt focus.
Ingela, visst är det fasansfullt. Jag kommer ihåg när sonen den yngre kramade mig och jag skrek av smärta. Det kändes i hjärtat och var en fullständigt horribel situation. de man älskar mest av allt på jorden kan man inte ens krama.
Jag har också tänkt på att man omhänderta barn för att människor som tvingas i jobb inte klarar både hem och jobb. Uppdelningen, synsättet som är idag gr mig rädd. det är starkt att som Alexandra skriva för att öka debatten.
VHC-bloggen, håller med. är tacksam att den yngste närmar sig tonåren. Minns ändå hur det kändes i hjärtat när han som bra mycket yngre fick ta stort ansvar för sin mamma.
Skicka en kommentar