En fungerande vardag.

Vardag, vilket härligt ord, jag längtar efter vardag. En alldeles vanlig dag då jag utan någon som helst hjälp klarar mig från morgon till kväll.
Den senaste och också den närmaste tiden har vi olika strategier för att klara dagen, ungefär såhär.
Klockan 06.00 väcker maken mig med kaffe och Bohusläningen på sängen. Då tar jag morgonmedicinen. Ligger kvar ytterligare en timma för att vänta in medicinens effekt. Sonen stiger upp och brukar ta frukosten inne hos mig.

När sonen gått och huset är tomt brukar jag masa mig upp. Då flyttar jag från säng till rullstol. Ut i vardagsrummet där min kläder ligger lätt åtkomliga. Sittande och på ett ben klär jag mig.
Rullar mot TV-rumet. Parkerar, reser mig och greppar rullatorn. Tar sedan hängande på den tre steg, på ett ben, till en fåtölj. Där på bordet står dagens förnödenheter. En tallrik med bär och en sked till frukost. En talrik med kniv o gaffel till lunch. Bredvid fåtöljen står en kylbag. Den är laddad med fil, mjölk och lättare kall lunch. En termos kaffe står på bordet.
Varje kväll går vi igenom att telefoner, TV-kontroller, böcker, tidningar och annat ligger på rätt ställe.

Egentligen är det hela min värld. Jag tar mig med rullstolen fram i nästan hela huset, men har liksom inget att rulla runt till. Hämtar kylbandage i frysen. Kollar datorn i sonens rum, går på toa, allt det klarar jag korta stunder. Men allra mest sitter jag i fåtöljen. Jag sitter där tills sonen kommer hem. Då sitter jag visserligen kvar där men får någon att prata med.
Senare kommer maken och han brukar hjälpa mig ut på altanen, där halvligger jag tills det blir kyligt. Luft efter en hel dag inne är verkligen uppskattat.
Igår fick jag hjälp att komma till framsidan huset. Det är där vår och försommarrabatterna är så de är makalöst vackra just nu. Trodde jag skulle sitta där och njuta. Istället satt jag och gruvade mig över allt ogräs och växter som inte kom o s v. Tröstar mig med att ingen trädgård helt förfaller på en säsong. Pratade också med sonen idag om han kan rensa det värsta...

Planen är att jag ska kunna ta mig in och ut på altanen själv, men än har det inte lyckats. tycker ändå det går bra. Märker förbättring varje dag. Det är främst svullnaden som minskar och automatiskt gör det mindre ont.
I fredags var Åse här några timmar. tyvärr blev jag märkbart trött så det blev inte så länge som jag önskade, men det blir fler gånger. Åse tvättade mitt hår, dammade och dammsög, en enorm hjälp mitt i allt som blir liggande ogjort just nu. Känner mig lyckligt lottad som är omgiven av sådana vänner. Nu ska jag snart börja säga till folk att jag orkar med besök, fast kaffe de får man ta sig själv:-)