Arbetslös och utförsäkrad.

Livet är en berg och dalbana. Det går upp och ner och det går hit och dit. Jag har svårt att hänga med i svängarna måste jag erkänna. Veckan som gått har det varit rena rallyt känslomässigt Jag fick reda på att det inte går att omplacera mig på sjukhuset eller ens någonstans i regionen. Jag blir arbetslös. Det har jag inte varit sedan varvet lades ner.... Jag är nu arbetslös och utförsäkrad, roligare titel kan man kanske ha. Samtidigt har jag ju min arbetsprövning som flyter på. Det är stimulerande och utmanande. Det är fruktansvärt roligt men lika jobbigt och kroppen skriker och vill inte riktigt det jag vill. På ett möte med Af i veckan fick jag "skäll" för att jag slarvat med sjukgymnastiken, den ska vara prio ett för mig, då har arbetsprövningen större chans att lyckas. Min prio har varit jobbet. Från måndag har jag lovat bot och bättring. Eftersom jag inte vet ett endaste dugg om framtiden har jag inget att förhålla mig till. Alltså låter jag bli att känna. Ingen sorg, oro eller lycka, det tar jag när jag vet mer. Fram till september har jag arbetsprövningen och det är det jag hänger upp mig på. Arbetslös och utföräkrad, det tänker jag inte känna mig som......

Is i magen och på vägen.

Det var faktiskt snökaos i Uddevalla igår. Radion stod på hela dagen och den överdrev inte. Folk frågar sig hur det kan vara så svårt att planera lite snö, man kan ju i norra Sverige och så skäller man på kommunen och på vägverket. Men det är inte varken kommunen eller vägverkets fel att det blir stopp! Man kan inte ploga innan snön i förebyggande syfte... Man kan inte salta bort 20 centimeters snö heller för den delen. Kaosen beror väl på den nonchalans alla med sommardäck står för när de ger sig ut i trafiken. Alla de som orsakar köerna alltså, vilket de är långtradare eller ej. När det redan stoppat en långtradare kommer ju inte ens snösvängen fram... Under snön igår var ett tjockt lager is, kompakt knögligt och svårt att köra på. Jag har dubbdäck och körde väldigt försiktigt. Hade jag inte varit tvungen hade jag aldrig tagit bilen igår. I det ger sig folk ut med sommardäck. Sluta skäll på vägverket och kommunen!!

Oj oj, här sliras det..eller nä det står still. Jag fick smita på insidan för jag skulle av och på mortorvägen.

Jag tog mig till centrum utan problem. Väl där hade jag huvudbry med parkering. Utanför Försäkringskassan finns handikapplats men skulle jag då få fram bilen ur snön en timma senare? Jag vågade inte chansa utan for till p-huset på Willys. Jag jazzade upp för den backen, läskigt. Bättre stå under tak och gå några metar på plan mark. Mötet kändes, ursäkta mig. Fullkomligt bortkastat. Jag fick en blankett som ska skickas till kommunal. I övrigt fick jag på 3 minuter redogöra för de senaste 10 årens skador, mitt tillstånd alltså.

Man pratade hela tiden om att det är så gott om tid för mig. Säger kanske en del om hur andra som utförsäkras har det, men jag tycker inte december är långt bort....

Vi har bokat ett nytt möte. Jag är överlämnad men inte inskriven. Jag fick information om att jag kan gå tillbaks till min arbetsplats med lönebidrag.... Vg kan väl för sjutton ordna en anpassad tjänst åt mig ändå tänker jag och blir på krigsstigen... Ska jag gå på lönebidrag ska det vara hos någon som behöver mig! Vi har utbildningsmöjligheter sa de, men de är riktigt dåligt utbud.

Så rök då den drömmen....... Ska jag börja titta på våra möjligheter? sa representanten från arbetsgivaren. Nej tack sa jag. Om de tittar nu sägs jag upp om 4 veckor. Jag vill att de tittar i mars, då jag haft mina 3 månader med arbetsförmedlingen. Inte för att jag efter detta första möte förstår vad det ska leda till men jag tänker inte tappa hoppet......

Oj sa hon som läste utlåtandet om mig. Har ni aldrig sökt full sjukersättning permanent??

Nej vi har inte det. Faktiskt.....

Summan av kardemumman är alltså att mitt vakuum fortsätter. jag vet inte ett spår mer idag än innan mötet. Får ha is i magen ett tag till.

Fredagstema.

Efter att inte kommit på något själv frågade jag maken, -Har jag några nojor? Det vill nämligen Olgakatt att vi skriver om i temat idag. Du dammtorkar glasbordet och tv-bänken hundra gånger i veckan, fast huset i övrigt kan se ut hur som helst, svarade han.
Jag blev SÅ förvånad!! Dels har jag aldrig tänkt på det, dels stämmer det...men en noja jag vet inte det får väl NI avgöra.

Själv tycker jag som sagt inte att jag har några. Utom just nu och då är det politiska. T.ex är jag fullständigt nojig över att folk inte insett att kommunala pengar också driver hjulen. Varför tror människor att privat är bättre? Det har väl tydligt visats nu i kristider att "marknaden" inte tar ansvar. Om man investerar i kommunala verksamheter, får fler lärare, undersköterskor, hemsamariter och allt vad nu kommunal verksamhet har så är det också arbete som behövs, som genererar skatteintäkter mm.

När Mona Sahlin sa att 30 000 personer till kommer att utförsäkras om Den Moderatstyrda regeringen får fortsatt förtroende hade hon fel. Enligt försäkringskassan kommer det handla om 40 000!!!!! Det är sådant som ger mig nojor!!!!!

Så för att inte bli galen och allt för nojig låter jag er bedöma mina nojors vara eller icke vara ock så återkommer jag nästa fredag i bättre skick:-)

Å vill NI bli riktigt nojiga ska ni läsa SVEKET! När jag gör det vill jag helst gråta och stoppa huvudet i sanden, för trots olika diagnoser kunde det varit jag, eller nästa gång kanske det är jag. När är det DU eller någon i din omgivning?

Axén vägrar träffa sjuka som blivit utan egen försörjning. Inte konstigt kanske eftersom han påstår att de inte finns...

Ännu en synvilla i Den Moderata politiken kanske?!

Undrar om man kunde få en träff med Fredrik Reinfeldt?

Leker med tanken att stolpa till torget idag. Partiledare för Den Moderatstyrda regeringen är där för att tala till folket. Jag skulle vilja träffa dem alla och berätta hur det känns att bli kallad bidragsberoende. Så sent som i debatten igår sa Borg klart och tydligt att det är deras mål att inte satsa på sjuka och arbetslösa, de bidragsberoende.

Jag flyttade hemifrån och började arbeta när jag var 15 år, sedan var jag under alla år aldrig sjuk. Inte förrän varvet la ner blev jag arbetslös. Då gick jag direkt kunskapslyftet, omskolade mig och fortsatte arbeta. Jag har inte legat någon till last.

Undra hur många som jag det finns? Som arbetat hårt och fått skador på kroppen för att sedan kallas bidragsberoende. Klart och tydligt var det i alla fall går att vi inte hör hemma i välfärdens kärna. Jag som många andra undrar om den där kärnan.

Det allra konstigaste är att INGEN talar om att arbetslinjen inte skapat fler jobb. Den Moderatstyrda regeringen fortsätter helt oemotsagda att påstå att deras arbetslinje ger fler jobb. Men att utförsäkra sjuka och sänka A-kassan har inte skapat ett enda nytt jobb.

Nu har jag tyvärr svårt att både stå och gå, därför mäktar jag nog inte med torget idag. Men jag önskar jag gjorde det, skulle gärna ha en personlig träff med Fredrik Reinfeldt, fast han är nog inte lika intresserad.

Att inte veta.

Mitt under ett samtal idag slog det mig varför ångesten accelererar. Eller min amatöranalys säger att detta säkerligen är en orsak i alla fall. Jag vet inte om jag får vara fortsatt sjukskriven! Min sjukersättning går ut sista juni. Om det inte blir beviljat sex månader till skall jag alltså börja arbeta första juli. Då är jag troligen inte ens kontrollröntgad eller har fått börja gå. Dagligen hör och läser jag om människor, sjuka människor som blir nekade förlängning alltså tar jag inget för givet. Egentligen borde jag inte operera mig innan jag fått ett besked, men sjukvården och försäkringskassan går inte hand i hand så det funkar ju inte. Jag får alltså lägga mig under kniven utan att veta.

En tid av vånda för framtiden.

-Har du lyssnat på nyheterna idag? Jag får frågan av maken.
-Nej, ingen radio eller Tv på hela dagen.
-Pininfarina varslar 120 pers. Bara metallare.
Klumpen i magen är oväntat stor omedelbart. Detta har vi väntat på. Man är korkad om man inte förstått vartåt det lutar. Metallarna på pinin har avstått löneökningar, gått ner i lön på stoppdagar, vi har diskuterat hur länge det är hållbart.
Läser i tidningen idag att sist in först ut gäller, kan man verkligen lita på det?
Det återstår att se. Kanske blir vi en familj bestående av en utförsäkrad och en arbetssökande. Vilket framtidsår.. Nu gäller det att inte ta ut något i förskott, hur det går till.
Man undrar hur snabbt det går att förhandla fram resultatet. Hur många det blir exakt och vilka. Det blir en tid i vånda.