"Vad är det goda livet? Hur ser det ut och vem lever det? Västra Götalandsregionen har sin definition med närmast utopiska mål och har gett ut visionsdokumentet ”Det goda livet”. Hur ska vi som medborgare förhålla oss till ett sådant dokument? Rör det oss, och i så fall, vad ska vi göra av de vackra orden? Kan man använda dem som manual för sitt eget liv? Regionteater Väst bjuder in till en scenkonstinstallation Det goda livet – 20 minuters paus, där en fraktcontainer placeras ut på fem olika platser i regionen. Containern ger en glimt av det goda livet. Den är målad i flyktiga moln och ljuder av simmande delfiner. På sidorna finns små kikhål där man kan se in i drömmen. Vid några tillfällen lyfts väggarna upp och containern blir till ett jättelikt akvarium. Vi välkomnas in i skådespelaren Jan Costers vardagsrum. Han bjuder på 20 minuters paus och ett försök att förstå och gestalta den politiska visionen. Hur blir politik mer än bara ord och vem kan förklara hur man ska leva?"
Skådespelaren ledde oss i publiken genom de 20 minuterna. Vi fick aktivt svara på frågor och komma med påstående. Vi lösningsfokuserade kan man säga. Använde VG-regionens snygga visioner och löste världsproblem. Det gick faktiskt. Några var förvånade.....Föreställningen gjorde något med mig. Bland annat plattade den till mig. Gick med en vag känsla av kränkning i flera dagar. Jag funderade på syftet. Jag funderade också på min egen roll i politiken. Insåg då att det säkert var ett syfte..
Tanken blir, nu när obehagskänslan lagt sig. Att alla politiker, tjänstemän och informatörer borde sitta i den här containern. Jag vet hur vi tänker så fort något ska präntas i skrift. Spelar ingen roll om det är visioner, mål, styrkort eller annat. vi vill att det ska se bra ut, att det ska vara lätt att förstå, låta snyggt, inte sticka ut. Med andra ord, det kan bli rätt flummigt. Man måste komma ihåg skyndar jag mig att säga, till försvar. Att det ska passa så många. Det är många som ska kunna skriva under på det som sägs. De här 20 minuterna i en container på Strömstadsvägen var inte helt angenäma. Föreställningen var strålande genomförd. Den gjorde vad som var tänkt.(tror jag) Den gav mig något att tänka på. Nu funderar jag hela tiden. Hur uttrycker vi oss? Vad är det vi säger egentligen?!
Lördag fortsatte utelivet. God mat och många skratt på Mortens krog. Fun Trip med Andreas T Olsson. 
Om det inte slutar regna snart är vi nog flera som blir tokiga. Vattenflödet är enormt. Marken är mättad och det klafsar till och med på asfalt..... Havet går upp bakvägen så regnvattnet försvinner inte, brunnarna är överfulla. Fattas bara att det fryser på detta......
Konstigt! Jag har alltid tyckt, och tycker att advent betyder att vänta. Man gör ju det. Väntar in något. Även om man inte är kristen och tänker på trons betydelse i advent, så väntar vi. På tomten, på skolledigt, på klämdagar, på julklappar, på nyår eller kanske bara på ljusare tider.
Advent är den tid på året jag går mest i kyrkan. Jag skrev i fjol om jag inte missminner mig, att det har inte varit advent om jag inte får sjunga Hosianna. Advent betyder också ljus för mig. Hemma i var mans fönster strålar stakarna. På torg och gator hänger juleljus. Åtminstone här i mörka norden är de välkommet. Väldens bästa Lennart , ni vet, sa en gång när jag påpekade att hans adventljusstakar stod kvar länge, att det är vinterstakar. Kanske är det så, vi nordbor passar på att fördriva lite mörker. 
Avslutar med ännu en favoritpsalm. Här är får jag gåshud och lust att sjunga!!
Hur mycket jag än vill tycka att museet är vårt kulturhus, måste jag protestera. Att ha föreställningar som kräver att man är med, håller inte riktigt. Man kan inte mörklägga, ljudet försvinner i det höga taket och folk rör sig och låter i resten av huset. Det blir svårt att fokusera. Inte kan det vara receptionens sak att hyscha på folk som har trevligt under sitt museebesök. Efter det här önskar jag mig bara ett kulturhus ännu mer! Men jag fick i alla kollisioner av evenemang in 2 av 3, det är inte illa.
Inte fullt så mycket folk som vi trodde det skulle vara. Konstigt tyckte vi! Reflektionen från oss landade i att det varit ganska lite reklam. 
Jag fick förklarar position och hur den såg ut. Rund, rostig. Tre gånger så stor som en normal boj. Något som sticker upp på den. Förklarade jag.
Det var ju tur. Nästa gång är det jag som har kamera och kikare! Det blev nästan spännande där ett tag;-) 
Jag har inga sjökort, men det hade varit intressant att se rören.....inte.
Om man har båten här är det kanske värt risken?! Jag undrar vilken risk det är? Rasrisk?
Jag vet att jag tjatar, vi har en bro, den heter Uddevallabron:-)
Här får man inte bada med moped. Undra om de inte gör sig bättre i ett garage ändå..... 
Pussas får vi! Eller, nä den här skylten står i Göteborg. Attans också..
Det här är alltså den fantastiska utsikten alla sägs stanna och titta på. 
Jag satt här och fotograferade, är 175 cm, så är man 2 meter ser man förmodligen lite bättre. 
Knappast. Inte går det att slå sig ner och det är igenväxt.
Ännu mera till vänster och mer uppe i berget ser jag stenbänkar. Kanske det är utsikt där då? 
Ja, något. Begränsad, men hyfsad. Synd bara att stenen är iskall och det inte finns något bord.
Det omstridda pumphuset. Vad spelar det för roll undrar jag. Hela den sidan berget är ful! Däremot undrar jag varför man inte gör något??
Utsikten om jag slår mig ner på en sten bredvid pumphuset. Här finns potensial. Sätt ut sittplatser högre upp. Ta bort alla gamla dåliga som faktiskt inte går att sitta på. Kan man tänka sig en pergola med Vildkaprifol vid pumphuset. Då kanske man skulle kunna stanna och njuta av utsikten. Vad som är så speciellt idag förstår inte jag. Är det vackert? eller är det folks minnen som säger att det borde vara vackert?? Det kan jag inte svara på. Men jag ser det jag ser och det är inget att yvas över. Undrar allt jag om det inte vore värt ett medborgarförslag:-)