Se Umeå sedan dö.

Har haft en angenäm vistelse i Umeå med det härliga gänget i arrangörsskolan. Lite trist är det såklart att man som kursdeltagare inte hinner se staden något. Försökte sno till mig några minuter på morgonen och mötte soluppgången.
Gick också en guidad tur för att se Umeås ljussatsning, en utställning som säkert gjort sig bättre i snö, men jag är ganska tacksam att det var barmark.Ett par installationer fick mig att drömma om Hasselbacken. Måste prata med någon om detta, helt klart ett måste i Uddevalla;-)Lämnade Umeå på söndag efter lunch, trodde nog det var det sista jag skulle göra i livet. Stormen Berit förstörde avslutningen kan man lugnt säga. Flera av oss insåg att det skulle bli svårt att ta sig hem. Jag tog mig till Stockholm efter en ganska hemsk flygresa. Har aldrig sett mig som flygrädd men efter detta vet jag inte..... Flyget från Stockholm till Landvetter var inställt och jag ville aldrig någonsin flyga mer så jag tog flygbussen och stack till centrum. Planen var att ta in en natt på Terminus och på måndag ta första lediga plats på tåg till Uddevalla. När jag genade genom centralen stod det på tavlan x2000-Skövde Uddevalla 16.40. Klockan var då 16.30. Jag agerade blixtsnabbt, fick en biljett och två minuter innan tåget gick satt jag på det! Väl medveten om att det också var riskabelt, storm är inte säkrare på tåg, att bli stående där är kanske sämre än att sova i Stockholm, men jag ville verkligen hem.
Det gick nästan hela vägen. Strax efter Vänersborg krockade tåget med ett träd. Obehagligt och skrämmande innan vi förstod att det inte var så stor skada skedd, jag antar att de hade motorsåg på tåget, för efter en stund körde vi väldigt sakta vidare. Klockan nio hämtade maken mig på Uddevalla station. Då var jag rejält omskakad, upprörd och trött. Trodde ganska länge det skulle bli "Se Umeå och sedan dö." Idag har jag sett Trollhättan så det blev tack och lov inte så:-)

7 städer på 5 dagar.

Jag åker inte jorden runt på 80 dagar, men det känns som om jag reser mycket just nu. Har haft 2 intressanta dagar i Norrköping med Svensk Fjärrvärme. Intressant var också resan dit och hem, 5 städer på 4 timmar, byte av tåg varje timma. Längtade efter bilen där och då. Norrköping var en fin stad och vi promenerade en lång stund på kvällskvisten och studerade hur de jobbat med ljus i centrum. Mycket bra idéer att bara ta rakt av.
Idag är det ett nedslag på hemmaplan.Möte med Kultur och Fritidsnämnden, egentligen känns det lite tokigt att vara på möte idag igen när jag vill vara på jobbet. Kommer behöva köra en del fram och tillbaks för att lämna saker vi måste ha till dagen konferens. Det blir till att hoppa över lunchen och köra skytteltrafik då.
Väl hemma ska jag byta saker i väskan och klockan 4 i morgon bitti går bilen till Landvetter för färd till Umeå. Första gången någonsin jag är så högt upp i landet.
Det är dags för andra träffen på arrangörsutbildningen jag går för Folkets Hus.
Mycket resor blir det och många städer. Nästa vecka då är det Uddevalla för hela slanten! Skönt:-)

Provocerar fram jordens undergång...

Att göra saker som man alltid gjort dem är tryggt och bekvämt. Mitt liv är i dagsläget allt annat än tryggt och bekvämt. Jag tvingas ta konstiga beslut och göra saker jag inte trodde var möjligt. Varje gång med viss bävan om att något domedagsaktigt ska hända. Hitills har jag inte märkt något.
Frågan är om det är denna vecka det händer? Jag som total julnörd kommer inte pynta och göra fint till advent. För första gången på 35 år blir det advent veckan efter.
Ska bli intressant att se om jorden står kvar efter detta!

Sköna söndag.

Ungefär samtidigt med tuppen gick jag upp och for till jobbet. SÅ skönt att sitta där i lugn och ro, ingen telefon, inga besök. Administrationen går som en dans och är gjord på några timmar bara. På väg hem bröt solen igenom och jag fick en enorm lust att vara ute. Hem och jaga med familjen. Inte ork att åka till kustbandet idag, det fick bli strandpromenaden. Skeppsviken-Lindesnäs tur och retur, med fika på Snäckan på tillbakavägen. Jag bar kameran med mig hela vägen och tog inte en enda bild. Undra vad som hänt? Kanske blir det som med andra sysslor jag haft, stickning, virkning, sömnad, jag har slutat med dem bara tvärt. Hoppas dock fotolusten kommer tillbaks.
Efter promenaden kom tanken på tidsbrist ikapp mig. Har inte lämnat in uppgiften som jag borde gjort. Satte mig och gjorde det. Inte färdigt, jag tror inte ens bra, men nu har jag kanske ett matrial att börja med tänker jag.
Under tiden har maken fixat med båten som äntligen ligger på land. Vi ska nog inte ha båt vi.....
Väl hemma är det han som roddar maten, dubbelpanerad fisk, det gör han så bra. MUMS!
Nu går ögonen i kors och helst vill jag gå och sova, i tidigaste laget till och med för mig. Det blir till att ta en kopp kaffe och få lite energi.
Ska läsa handlingar. Nämndmöte på torsdag, jag är bortrest tisdag onsdag så det vill till att få med allt i veckoplaneringen.
Veckan blir minst sagt hektisk, extra bra då med en riktigt skön söndag.

All denna tid!

Tiden flyter ihop för mig. Ideellt arbete och arbetstid har ingen skönjbar gräns. På gott och på ont. På ont när jag varje kväll sitter framför datorn och arbetar med sådant jag borde gjort på jobbet. På gott när jag kan prata riksteatern på arbetstid, fast det är ett sidouppdrag. Det gäller att bringa ordning och få koll på tiden. Jag arbetar för mycket, det är alla överens om, jag också;-)
Ett första grepp har varit att inte se utbildningen för jobbet som en bisyssla. Jag måste planera in de uppgifterna i arbetstiden. Likaså datorarbete, bara för att jag kan göra det hemma är inte det den självklara lösningen.
På en arbetslunch i veckan med regionens verksamhetsutvecklare fick jag en aha-upplevelse. Det var när jag pratade om hur gärna jag sitter med bokföring på lördagar, eftersom jag då får vara ifred. Du bör fundera på att ta en annan dag till det, stänga dörren, koppla bort telefonen och göra det på din arbetstid.
Att jag inte tänkt på det!!! Att skapa mig de förutsättningar jag behöver.
Jag har mycket att lära, men bara att se problemen och möjligheterna betyder troligen att jag är en bit på väg mot att ta kontrollen.
Mycket tid är det......

Föreningsmänniska ut i fingerspetsarna.

Har varit ledig i helgen, och det kan ingen tro. Lördagen var jag först på en härlig Kvinnofrukost i Herrestads församling. Fredrik Warberg från tidsverkstaden höll en engagerande föreläsning. För mig var det en uppföljning, jag har lyssnat på Jörgen från samma ställe förut. Man behöver dem ibland, föreläsningarna som ger aha-upplevelser och får en att vilja fortsätta leva som man vill, inte som andra vill.....
Lördagen ägnades också åt jobbet, på ledig tid så att säga. Huset var uthyrt till ett läger och det är spännande att kika förbi och hälsa. Dessutom hade jag kommit över ett begagnat kylskåp som skulle dit så det var den egentliga anledningen. Nu har vi ytterligare lite bättre förvaring.
Saknar fortfarande en kyl och frys, helst hela/höga. Dessutom en soffgrupp, en soffa och ett soffbord. Istället för att köra till pingstkyrkan kan ni köra till mig:-)
Senare var det dags för mer föreningsliv.
Riksteaterföreningen arrangerade Boeing Boeing på Östraboteatern. En helkväll med allt ifrån att sälja biljetter till att fixa det där lilla extra som tillkommer när föreställningen är syntolkad, till att så småningom städa logerna efter skådisarna.
Jag är så glad att styrelsen är en arbetande styrelse. Man arbetar inför föreställningarna, man arbetar under föreställningarna och man arbetar efter och emellan föreställningarna. Sitter på möten är nog det vi gör minst.
Söndagen så var det dags för en ny aktivitet i ett nytt sammanhang, förening så klart. En heldag med Munskänkarna där vi provade mat, ost och vin. Roligt och lärorikt. Tar det inte för omöjligt att det blir nästa förening vi löser medlemskap i. Ibland eller ganska ofta undrar jag, vad vore Sverige utan alla föreningar och dess aktiva??
Jag och maken är föreningsmänniskor ut i fingerspetsarna och det finns tack och lov många som vi.

På hemligt uppdrag.

Tillbringade fredagen i regionens hus i Mariestad. Ämnet var främst, sekretess. Inte så hemligt egentligen, ett möte om hemliga saker. Uppdraget i patientnämnden är så olikt övriga uppdrag, det kräver verkligen sin kvinna. Patientnämnden är till för patienter, där anmäler man om man t.ex är missnöjd med något vid vårdtillfället eller vid kontakt med vården. Det ser olika ut hur hjälpen blir. Ibland blir det en anmälan, ibland kontakt med rätt personer, många olika sätt att hjälpa till på, finns det. Vi förtroendevalda samlar tillsammans med tjänstemännen ihop "trender" och gör sammanfattningar. Var är det mycket anmälningar, om vad och så vidare. Det sker återkopplingar och jag hörde igår någon använda uttrycket att vi är "väckarklockan". Litte snyggare uttryckt är det på hemsidan.

//Kvalitetsförbättring.
Patientnämndernas uppgift är, enligt lag, att hjälpa enskilda samt bidra till kvalitetsförbättring och ökad patientsäkerhet i vården. Många som vänder sig till Patientnämnden vill ofta få hjälp i sitt enskilda ärende men även att deras berättelse ska bidra till att vården blir bättre och säkrare.
Patientnämndernas kansli lämnar statistik och uppgifter som kan vara till hjälp i arbetet att förbättra vården. //

Patientnämnden rapporterar också till socialstyrelsen, t.ex trender vi uppfattat. Socialstyrelsen lämnar också ärende till patientnämnden, sådant människor vill anmäla som inte socialstyrelsen handhar, bemötandefrågor t.ex.
Patientnämnden har inte bara sekretess att ta hänsyn till det är lagar om data och lagar och personuppgifter. En djungel! Som tur är vilar inte detta så tungt på oss förtroendevalda, tjänstemännen guidar oss, men vi ska ju veta vad som gäller.
Igår presenterades också det material som vi förtroendevalda har tillgång till när vi nu ska ut på informationsrundor. Man kan som organisation, förening eller företag be om ett besök, så kommer jag eller någon annan och berättar om patientnämndens uppdrag och vad man kan använda oss till.
Det materialet hade jag en del synpunkter på. Information och kommunikation är det roligaste jag vet, men också det svåraste. Efter diverse diskussioner är jag säker på att vi landade så det blir bra. Efter några sådana informationsträffar kanske inte patientnämndens uppdrag är så hemligt för allmänheten heller. Det känns som om det bara kan bli bättre.

Det är dags att inse att vi är dåliga på opinionsarbete, och inte skylla på andra.

Jag blev hårt angripen av maken igår. Han hade med någon annan diskuterat politik och kommit fram till att ingen vet vad Socialdemokraterna vill. Vad har ni för linje i den och den frågan? Vad driver ni? Det kändes som ett påhopp och jag märket att jag tog till de försvar jag hört ett par år nu. Vi når inte ut i media. Ingen lyssnar till oss. Man nagelfar enskilda politiker men bryr sig inte om vår politik.
Det var då han sa det avgörande som fick mig att vakna.
-- Även om det är så, vad gör ni åt det då?

Sannerligen en öm tå att trampa på. För vad gör vi Socialdemokraterna? Rullar sig i självömkan och förbannar media. Inte särdeles kreativt.
Det är dags för en krisplan. Hur når vi ut så potentiella väljare vet vad vi vill och vad vi står för? Hur når vi ut så människor förstår att det är skillnad? Media pratar om att alla samlas i mitten, signalen är , det är ingen större skillnad.

Det är dags för landets nästa största parti (enligt mätning 19 oktober 2011) att ta sig samman. Skapa en plan, en strategi på hur man når ut. Om det är omöjligt via media, vad är då alternativen? Ingen turné med en partiledare som försöker bli rentvådd, hoppas jag. Det är dags att sluta klä sig i säck och aska, det är dags att bli konkret och konstruktiv. Det är faktisk inte så som somliga upplever, att vi har munkavle.
Det är dags att inse vi är dåliga på opinionsarbete, och inte skylla på andra.
Fotot är lånat på nätet och fotograf är Stefan Öhberg.

När löven faller av och kvar står vi.

Hösten är fantastisk. Jag känner mig bortskämd och läser gärna från förra året då det precis just nu var dags för snökaos. Fy farao så hemskt, det gick ju aldrig bort heller....
Nu däremot har jag i dagarna 2 fixat i trädgården. Säsongen var egentligen avslutad, allt undanstoppat och kändes färdigt, men när vädret verkligen inbjuder är det dumt att stå emot.
Allt jag trodde var uppskjutet till våren är denna helg avklarat. Vilken känsla, blir helt full av energi. Fisk luft i massor och att jobba sig svett, det är terapi.
Hösten får mig att fundera över det som tar slut. I trädgården dör det inte, det är en skön vintervila istället. Löven faller men i samma stund våren närmar sig väcks det spirande liv under jorden. Så sinnrikt. Riktigt lika finurligt är det inte för oss människor, när vi når ålderns höst och somnar in blir det bestående, åtminstone vad jag vet.
Just nu håller min mormor på att säga adjö till livet. Hon har haft ett långt, slitsamt och säkert innehållsrikt liv. En aktningsvärd ålder av 94, nästan 95 faktiskt. Tänk vad hon har varit med om i utveckling såväl teknisk som social och hur mycket samhälle och arbetsförhållande har förändrats. Mormor är den sista ur generationen äldre äldre jag har kvar. Vilket privilegium, jag är snart 50 år och har haft mormor så länge!
Med mormor försvinner de sista rötterna till en massa saker, det är smärtsamt. Barndommen i Bovallstrand. Mina helger tillsammans med henne i vuxen ålder. Våra resor tillsammans. Jag grottar ner mig i fina minnen, även om det är dags för mormor att lämna oss gör det ont. Vem vet kanske det spirar liv där under jorden i alla fall.

VOTERING! För jag får inte som jag vill.

Det finns få saker jag har så dålig fördragsamhet med som med dumhet. När någon dessutom tycker det är roligt, blir jag ännu mer otålig. Att på pin tji drar ut på redan långa mötesdagar genom att hålla monologer och försöka tvinga igenom sin åsikt får mig att fundera på om personen förstår sitt uppdrag. Om man av de ordinarie ledamöter är ensam om sin åsikt och det klargjorts vid första genomgången, vad finns det då för anledning att begära votering?! Protokollsanteckning eller reservation kräver inte votering.
Stolthet vibrerade i rösten när det därefter framkom att detta minsann var andra bolaget han sett till att bli den första som någonsin framtvingat en votering. Som det vore en merit.
Ingen beundran från mig i all fall, snarare mindre respekt. Jag känner igen beteendet hos en trotsig treåring, trist att behöva se och höra det från en driven politiker och vice ordförande i bolagsstyrelsen. Bara att inse att man inte alltid får som man vill, för det behövs ingen votering. Vore det min partikamrat hade jag haft ett allvarligt samtal om vad uppdrag och roller handlar om.

Ett stort steg...

Det blir ett 1:a november att minnas i alla evighet, för mig och familjen alltså. Idag börjar jag mitt nya jobb, på riktigt. Jag gått bredvid och lärt mig ett tag, nu är det jag, ensam och det är på riktigt. Känner skräckblandad förtjusning. Tro nu inte jag är ensam och övergiven, så är inte fallet, personal och styrelse står vid min sida. Spännande är et och jag känner vissa förnimmelser av Niel Armstrongs bevingade ord:-)
Bilden har jag lånat på nätet.