Fram till operationen i februari 2008 har det varit otaliga turer i "resten av livet också". Jag skulle ha axelskadan klassad som arbetsskada men AFA sa nej, detta för att jag inte gick till doktorn när det hände utan först tre månader senare. Så småningom fick jag en advokat via facket och för att korta ner allt lite blev det godkänd arbetsskada. Jag har i och med detta genomgått mängder med arbetsprov och tester där man så småningom kommit fram till att jag har 20% invaliditet. Icke att förväxla med arbetsförmåga. 20 % invaliditet har jag fått lära mig är extremt mycket, man kan generalisera sa de som förklarade att oskadd kropp är uppdelad så att extremiteterna, d v s, armar och ben är 20 % var och mitten resten, bara för att ge en uppfattning.
Jag har hela tiden från 2003 och framåt, även idag, samma läkare. Vilken tur att jag gick till Hälsan och arbetslivet den där gången. Den här doktorn har sett mig i alla skick, känner mig utan och innan och det är en stor trygghet. Det är också han som myntat uttrycket att jag är "inte bra för min hälsa", med det menar han att jag så gärna vill tillbaks i jobb att jag sätter gränser ur spel och får bakslag som är tuffa att reparera.
Jag har haft två handläggare på Försäkringskassan, båda guld värda. När jag skäller över Försäkringskassan är det Den Moderatstyrda regeringens regler det gäller, mina handläggare har varit fantastiska. Pålästa, tillgängliga, uppmuntrande, driftiga, inte alltid med svar jag gillar men det har med reglerna att göra. Jag har fullt förtroende för min handläggare, det är skönt.Från 2005 och fram till idag har jag regelbundet gått hos kurator, lika bra att säga det. Identitetskriser, ständig värk och ifrågasättande om livet själv reder man inte ut på egen hand. Jag har haft hjälp.
En annan sak som händer när man plötsligt inte går till jobbet längre, när man på något sätt slåss för sin överlevnad, mot smärta, insikten över allt man inte klarar, arbetskamraterna som försvinner, känslan av att bli en börda, är att den egna identiteten försvinner. Från att börjat arbeta vid 15 års ålder och aldrig varit sjuk eller arbetslös, kan jag nästan inte klara någonting längre. Tänk efter lite själv, vad är det första du samtalar med en ny människa om när väderfraserna är avklarade? Jo jobb, alltså vad gör du brukar frågan vara. Jag gör inget. Jag är ingen. Finns jag ens? Är det någon mening att jag ska finnas? Frågorna och plågorna dehär åren har varit många och svåra. Det senaste dessutom ivrigt påhejade av löpsedlar där Den Moderatstyrda regeringen faktiskt lanserar att alla sjukskrivna är fuskare, alla har en arbetsförmåga de som hävdar motsatsen är lata och vill inte. Plötsligt dyker det upp stoppdagar, jag måste vara frisk ett visst datum, det har Den Moderatstryda regeringen bestämt.
Alltså blir det efter mycket om och men bestämt att jag ska genomgå en osteotomi. Då har jag dessutom börjat få ont i höger knä och höger höft. Operationen är en sak i sig, hade jag inte blivit sämre efteråt hade jag anmält sjukhuset. Formen är oacceptabel, men jag har inte hittat kraft... När man genomgått en sådan här operation ska benet avlastas. Jag har alltså ett ben att stödja på. Nu ska jag inte skriva en roman men enkelt kan jag beskriva att jag satt i soffan i tv-rummet dit maken hjälpte mig innan han gick till jobbet. Sedan satt jag där till sonen den yngre kom från skolan. Det spelade säkert ingen roll för jag hade så ont att första tiden är dimmig. Efter åtta veckor, mitten av april, fick jag äntligen en röntgentid, efter den ett klartecken och jag fick börja belasta. Dagen efter gick jag till sjukgymnasten. Fick mycket beröm, jag är träningsvillig och kämpar på. Men det är problem. Jag har fruktansvärt ont, det är rodnat och svullet. Till slut någongång i maj sa ssg att nej, nu tränar inte jag dig mer, du måste till en ortoped. Nu ytterligare en avstickare. I december året innan hade jag vid en årlig gynkontroll fått reda på att jag hade stora cellförändringar på livmodern, den skulle tas bort, det var planerat till maj, då vi trodde jag skulle kunna gå efter osteotomin.... I maj bröt sköterskestrejken ut och det blev ingen operation just då, man flyttade den framåt på obestämd tid.
Nåväl jag försökte få tid hos ortopeden, det var omöjligt. Efteråt har jag konstaterat att det är lättare att komma genom kinesiska muren är sjukvårdsupplysningen. När jag ringde dem, eller ortopeden så var frågan densamma, -har du feber? Nej det har jag inte, då är det säkert ingen fara, träna MER sa det. Nu följde en månad av obeskrivlig smärta jag höll kort sagt på att bli idiot. Jag känner sa jag till mina anhöriga att plåtar flyttar på sig inuti benet. Jag var övertygad om att något var fel. EN natt i juni stod jag inte ut längre. Struntade i sjukvårdsupplysningen och att jag inte hade feber, jag åkte in akut. Blev från sjukhuset hänvisad ner till Dagson och läkaren där slog sig för pannan och nästan skrek, -varför har du inte kommit tidigare?!
Tro mig jag har försökt sa jag.
Sedan gick det ganska snabbt, en röntgen berättade att operationen havererat. Kilen de satt in i benet hade halkat ut för plattan de satt för hade lossnat, fyra skruvar hade gått av. Det innebar att skenbenet som de sågat i för att få in kilen flyttat och nu låg snett uppåt och tryckte på knäskålen. För mig blev det ingen chock att det var så, jag blev snarare lättad för jag tänkte att äntligen tror de på mig och att jag har haft ont. Trodde att jag äntligen skulle få hjälp. Blev hemskickad, men med order att åter avlasta benet. På min födelsedag ringde ortopeden som gjorde operationen och frågade vad jag gjort!? Frågan är väl vad du har gjort, sa jag... Det visar sig då att han är sjukskriven och att min nästa operation inte kan bli förrän slutet på september. En hel sommar i rullstol och på kryckor med ett avbrutet ben. Det var ingen dans på rosor.
I detta slår det mig att livmodern ju också ska bort, hur går det nu då... Jag ringer gyn och får dubbel förtur så att den operationen ska vara gjord innan de opererar benet än en gång. I Juli genomgår jag den operationen och ligger inne fyra dagar.
Slutet september 25:e tror jag ska benet opereras igen. Denhär gången en större operation, men ska ta ben från benbanken och från min höft vilket innebär att jag läggs in på Uddevalla. Operationen görs en onsdag eller torsdag, minnet lite oklart, jag jobbar inte förrän på söndag sa doktorn men då har du åkt hem. Nej då sa jag, jag tar utskrivningssamtalet med dig..
Sedan försvinner drygt ett dygn från mitt minne. Jag minns innan operationen, men sedan är det ett töcken. Facit säger att jag blev hemskt sjuk. Kanske svarade min kropp med att chocka ner när man gick in och skar i de vävnader som legat och skavt med trasiga benbitar i flera månader. kanske var det kroppens sätt att visa att det var för mycket. Jag vet egentligen inte men jag vet att det blev intensiven ett dygn istället för uppvaket. Jag minns inget därifrån. Har bara fått berättat för mig. Tagen och lite ömklig blir jag kvar på sjukhuset så det blev "min" ortoped som hade utskrivningssamtalet. Så följde ytterligare 6 veckors avlastning. Nu hade vi lärt oss lite. Jag flyttade in i yngste sonens rum där tv fanns och jag behövde inte flyttas så mycket. Denhär gången kändes det bättre. Redan efter tre veckor gjorde det mindre ont och jag såg hoppfullt framåt. Ett problem fanns, såret läkte inte som det skulle. Man tog stygnen, jag blev röntgad och fick börja belasta, men såret läkte inte. Gick till vårdcentralen, övertygad av att något var fel, men blev hemskickad då de tyckte det var fint..... Det var det inte, jag ringde så småningom ortopeden och fick åka till Näl för en sårkoll. Då hade jag fistelgångar, såret var öppet in till plattan och jag hade staffylokocker. Det blev ännu en operation, en sårrevision, i slutet av november. Mer penicillin blev det, jag började i februari och hade inte fått sluta mellan varven, min kropp mådde uselt, penicillin ger mycket biverkningar jag tror jag fick dem alla. Sammanlagt blev det alltså 2008 inte mindre än 4 operationer. Den sista i slutet av november. Dessutom ett helt år på penicillin. Nu gällde det att bli frisk fort för i juni 2009 är mina sjukdagar slut.
I februari börjar jag arbetsträna. 2 timmar varannan dag, max 10 i veckan är ordern. Det går i tre veckor sedan avbryts det med order från doktorn från Hälsan och arbetslivet, jag blir snabbt mycket sämre i både arm och ben det håller inte. Han söker ytterligare 18 månader för mig att vara sjukskriven, det går faktiskt igenom. 26 juni 2009 får jag beskedet. Försök förstå vad det gör med en att gå och vänta så. 30 juni var dagarna slut, 1 juli skulle jag arbeta om det inte gick igenom, fyra dagar innan fick jag klarhet. Då var jag psykiskt helt slut, det var så knäckande. Men jag fick inte 18 månader, jag fick 12, de ville ha en ny bedömning och en ny ansökan efter de på de resterande 6 månaderna. Undra om de vet vad det gör när de styckar upp det så, man går i bott och läkningen blir svårare. Ni vet väl att kropp och själ hänger ihop.
Under 2009 hinner verkligheten ikapp mig på mer än ett sätt. Jag kan inte träna det opererade vänsterbenet fullt ut för det högra gör mer och mer ont. Efter semestern 2009 inser jag att det inte går. Jag kan inte leva såhär! DÅ har jag blivit varse att min vanligaste fras under semestern var, -gå ni, jag väntar här. Eller gå ni jag kan ta en kopp under tiden. Jag hade inga som helst möjligheter att röra mig, ens det minsta. Vaggar som en anka och värken på nätterna börjar bli besvärande. Till detta börjar det opererade vänsterbenet göra mindre ont. Verkar som om det trots allt var mödan värt. Att bli av med värken är värt mycket!
Tar i oktober 2009 kontakt med ortopeden igen. Sedan tidigare finns det bilder info om att höger också behöver operation så det är ingen tvekan. Vi bestämmer att operationen ska ske i början av februari 2010, då blir jag bra lagom till mina sjukdagar är slut sista juni. För inte gör du väl fel i båda benen på folk skojar jag med doktorn...
Men när vintern kommer är den lång och hård. Alla ska plötsligt skotta tak och annat och var och varannan människa bryter benen! Över 100 patienter i kö för operation skjuts fram i planeringen, däribland jag. Jag väntar och väntar och väntar, jag ringer och tjatar så till slut behöver jag inte ens presentera mig... Doktorn toppar med att när jag väl får en operationstid har han bokat fel sorts operation. Han hade bokat för en "liten" den med keramikkil, som havererade i första omgången, men vi hade bestämt att denna gång gå direkt på den stora. Alltså fick den bytas och jag hamnade i kö igen. SÅ istället för februari hann det bli 19 maj innan det var dags. Vid det laget hade doktorn på Hälsan och arbetslivet sökt de sista 6 månaderna för sjukersättning. När jag läggs in för operationen vet jag fortfarande inte om det beviljats eller om jag ska börja arbeta 1 juli.
Så är vi framme i dagsläget, fy så långt det blev. Då har jag ändå kortat och dragit bort massor. Operationen verkar ha gått bra. Jag är inte helt nöjd för det gör ont. Inte i skelettet så jag tror inte det är av, men svårläkt är det, inuti alltså. Såret ser bra ut men det är värmeökat. Sökte akut ortopeden för någon vecka sedan, han konstaterade att det troligvis var propp i benet, men utan åtgärd skickade han hem mig, så jag vet egentligen inte mer än att det gör ont, jag är otroligt svullen och jag kan inte träna som jag borde eller ska. Den här gången är det inte så att det finns fler sjukdagar att söka, nu ÄR mina dagar slut, jag friskskrivs första december hur jag än mår. DÅ ska jag tillbaks till min arbetsgivare, Västra Götalandsregionen, de har å andra sidan talat om att om de inte inom 4 veckor efter friskskrivningen hittar en befintlig ledig tjänst åt mig sägs jag upp. SÅ riktigt vad som väntar vet jag egentligen inte. Alla tester och arbetsprov jag gjort säger att jag borde få försöka arbeta 50 % men att man ska veta att det är en högt ställd % för att jag så gärna vill. Troligen ligger min kapacitet under 50 %. Men enligt regeringen är det visst bara att byta yrke så jobbar man 100 % någon annanstans. Det där har jag inte riktigt förstått men det får ge sig. Jag ämnar göra vad de säger till mig, så får det gå som det gör.
Avslutningsvis vill jag berätta att jag inte är bitter, jo kanske på Den Moderatstyrda regeringen då och då, men egentligen. Det jag råkat ut för har påverkat hela familjen. Jag har insett fast det visste jag, att jag har världens bästa make, han har stått vid min sida hela tiden. Familjen, släkten, vännerna, alla finns där. Hemmet har vi sakta förvandlat så jag klarar en del själv. Jag har fått omvärdera saker. Ekonomin blir naturligtvis sämre och det har gett oss tillfälle att se över våra prioriteringar i livet. Vad vi gör och varför vi gör det? En del vänner försvann på vägen, dem sörjer vi inte, vi är tacksamma för dem som är kvar. Jag har fått hitta nya inspirerande intresse, spinning, att vandra i skogen, guida på Skansberget, att fiska, åka båt eller att skåda fågel fungerar inte så bra längre. Det är bonus någon gång det fungerar. Jag har bytt från att vara fysik till att använda huvudet. Kultur och politik t.ex fungerar även om man är ganska orörlig. Jag har, tycker jag, blivit en klokare människa. En rakare och ärligare människa, jag tar ingen skit, det har jag inte tid med. Jag säger i högre grad än förut vad jag tycker, även om det är obehagligt för mottagaren. Vem har tid att gå här och låtsas, jag lever på mitt sätt, så som vi har fått det att fungera just nu. Jag lever och det är jag tacksam för. Vad som händer lär väl visa sig.
Visst har du det ändå skönt? sa sonen oroligt när jag uttryckte mitt missnöje över hur lite jag kunde röra mig på ön. Du vilar väl och har det skönt?!
Mestadels inomhus eller bakom knuten på huset precis i lä, risken att blåsa bort var flera gånger stor.
När vi väl tittade blev vi inte besvikna. Kolla handfatet. Den lilla blå fiskstatyn borta i hörnet såldes i butiker för tiotusen.....vasen vågade jag inte kolla priset på, var hemskt noga med att allt skulle vara helt när vi lämnade stället;-)
Utsikten från vårt fönster. Rätt okej, för att vara mitt i ingenstans... Torsdagskvällen när vi kom ner var det skönt att krypa ner i vilstol vid polkanten.
Kosta ska ha beröm för tillgänglighet. Vi hade rullstolen hela dagen och det fungerade utmärkt. Till och med inne i glashyttan. Vägarna emellan alla butiker likaså, det var härligt. 
Maken trädde sin vana trogen in i rollen som polkagris. Tänk att kunna bli så sönderbränd på bara ett par timmar. Jag är mer härdad men jag har ju haft tillfälle att öva lite mer i år...
Hotellet levde gott upp till våra förväntningar. Det är stiligt och snyggt. Otroligt svårt att köra rullstol på heltäckningsmatta om jag ska klaga lite...och dörröppnare hade inte skadat, men det var ändå klart plus som övervägde.
