Jag är inte emot utveckling. Nej då tvärt om. Det som stör och oroar mig är att inget händer. Inte före, inte efter och inte mellan alla dessa stora visioner har visats. Hur var det nu med utveckling av Hamngatorna? Spansktrappa i Hasselbacken? mm mm.
Igår var jag på Klocktornsberget. Det är något år sedan sist. Det är också väldigt länge sedan medborgarförslaget om att göra det till en parkmiljö för att locka folk. Ett förslag som Staffan Cronholm (M) sa var det finaste förslag han någonsin sett. När han insåg att det var kyrkans mark och att de inte kunde påverkas av kommunen lovade han prata med kyrkan om samverkan. Det förslaget var så bra och det skulle utveckla hela centrum.
Det jag slogs av igår är att det inte ens finns en bänk att sitta på. När jag kom upp, efter en promenad från Kulturskolan var jag rejält trött. Inte en enda sittplats fanns det. Jag blev mycket besviken. Även om jag inte trodde på revolutionerande förändringar så hade jag hoppats på något, något enda litet, som en bänk. Man kan ju undra vad vi ska med alla dessa utvecklingsplaner och visioner?! 




Både Peter och Frans sålde skivor och skrev autografer efter föreställningen. De berättade också att de är på gång en ny, med dem tillsammans.






Somliga hade behövt bättre arbetsställning också.









Alla får en ros. Så ock Infrastrukturministern. Som verkar bli riktigt glad.
Är gott. Jag är nöjd att ha Jesus vid min sida. Han gör inte så mycket väsen av sig. Men då och då lyssnar han. Jag gråter ofta mot hans axel och jag finner tröst i att han finns med mig ständigt. Jag har min barnatro kvar. Fantastiska
Det sista som överger människan har jag hört. Tror nog det kan vara sant. Ibland känner jag att jag ger upp. I olika sammanhang, ändå finns alltid tanken kvar, det kanske....Det är hopp tror jag. Man intalar sig att det är över, kampen eller vad det kan vara är slut. Men man hoppas att man har fel. Hopp, det är säkerligen framtidstro i lönndom;-) Jag har hopp om att min trädgård ska sköta sig själv:-) Jag har hopp om att få tag i gamla fönster så vi kan bygga växthus. Inte för att jag tror det men....
Får betecknas som gott. jag är en kärleksfull person. Jag har tur och omger mig med kärleksfulla människor. Ofta i kärleksfulla sammanhang där man tillåts vara den man är. Ett av de viktigaste jag präntat i mina barn är att jag älskar dem. Jag kan avsky det du gör men älskar alltid dig. Kärlek till många, kärlek från många. Jag tror på fullaste allvar att man går under utan kärlek, däremot tror jag den kan komma varsom helst ifrån. Jag hyser också stor kärlek för platser och annat. Vatten, strand, värme, sol, byggnader, frost, föreställningar, allt kan jag älska. Just då och där. Jag tror att jag är ständigt förälskad, det är fantastiskt.


Kan inte riktigt släppa det och åker upp ungefär där tankbilen välte. Forcerar rena djungeln av älggräs och brännässlor, ner mot bäcken, för att mötas en ev enorm stank av bensin. Dessutom mer död fisk.


Längst bak satt hela dagen och kvällen,
Snyggaste kommunalråd/Oppositionsråd. Janne Gunnarsson.







Jag spatserade i sakta mak från Folkets Hus, i riktning mot centrum och biblioteket. Fick rött ljus vid Asplundsgatan och stannade. Tittar till på "sopbilen" som närmar sig. Den kommunala bilen som sopar gator. Den rök så förfärligt! Hur miljövänliga är vi i kommunen hann jag tänka innan jag såg flammor slå en halvmeter över bilen. Vinkade och pekade, fick förarens uppmärksamhet men han förstod förstås inte varför jag stod där och viftade...
Rusade, jo faktiskt, jag rusade över gatan och fram till hans ruta där jag ropade "-Det brinner som fan i bilen för dig!" Han såg så förvånad ut, tvivlande. Undrar inte på det. Men han reste sig lite på sitt trappsteg och fick se det själv. Då fick han brått ur bilen.
När han väl var ur bilen fick jag fram kameran:-) Eftersom RÄDDA stod först på dagordningen fick jag inte de bästa bilderna på flammorna, men han var ute ur bilen i alla fall. Därefter gick det fort. Det kom andra chaufförer från olika håll, en ringde brandkåren, en hämtade släckare och började släcka.

Bilister är ett märkligt släkte, trots att de stod en stor brandbil med blåljus på tvären över gatan försökte de köra förbi. Snirklade sig in tills de insåg att det bara var att backa och vända. Vilket tålamod brandmännen måste ha.
Polisen anlände så småningom och man hade ett litet avslutande samtal innan kommunens gubbe fällde ihop bilen och åkte. Då tittade han bort till mig på trottoaren, log och gjorde tummen upp. Jag gjorde tummen upp tillbaks. Kändes som ett tack. Jag gjorde inget mer än att skrika på honom, men jag han bli orolig när han var kvar i bilen. Skönt att det löste sig så bra.